Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 1

— — — motivet för de halländska städernas utan tvitvel ojemtörligt bättre. Friherre Ahlströmer är visst icke någon framstående länschef, flera ötverträffa honom som sådan, men han tillhör det fåtal af representanter, som med sin ottentliga verksamhet icke halt några biatsigter, och som i allt vill det rätta tör det rättas skull. Det kommer alltid att lända honom till förtjenst, att, då vid riksdagens början stämningen på Riadarhuset mot representationsreformen var ötver vägande, och de liberala der mer än tvekade i alseende på frågans utgång, så samlade baron Ahlstromer de liberala, som då utgjorde blott c:a 30 personer, omkring sig, uppmanade dem till endrägt och började organisera öorsvaret; men då deras leder växte, då de större kapaciteterna framträdde, så ötverlemnade han chefskapet och intradde villigt som den verksamime, men anspråkslöse och obemärkte arbetaren. Av den trimodige bruks patron Iledengren på Riseberga blitvit vald, hedrar lika mycket honom som valmännen. Ilan är visserligen lisare, men fullkomligt iri ifrån den egenrätttärdighet, det andliga högmod, som annars utmarker denna sekt. Han är till lynnet excentrisk, men man skall ej hos honom finna en skymt af denna krassa egoism, deta anspråk på att blitva bemärkt, som vanligen framträder hos excentriska personer. Han eger stora kunskaper, är en at vära utmärktaste landtbrukare, och jag tror att han blir en af riksdagens inflytelserik: representanter, da de vigtiga jordbrukstrå na forekomma. Det är märkligt att så många kommuner redan valt skolmän. De äro tackmån, men alls icke statsmän-, har jag hört personer anmärka, som sjelfva, emedan de kunna tala och skritva i alla ämnen lika vuttömimande, anse sig vara statsmän al första ordningen. Jag såtter dock mera värde på tackmän, då de äro hemma i sitt fack, än på dessa personer, som anspråkstullt tramtråda med åsigter lösskummade på ytan utaf tingen. Kektor Siljestroms val för Stockholms dans sydligaste domsaga kan ej annat än väcka allmän belåtenhet Hans stora erfarenhet inom undervisningsväsendets vidsträckta omrade bör blitva af oberäknelig nytta. Till medtäflare hade han k. sekreteraren Odelberg på Enskeda, en skicklig kommunalman och utmärkt landtbrukare, men ilrig protektionist, cn egenskap, som högt uppskattades at ett stort antal bland elektorerna. Ian hade sannolikt blifvit vald, om ej den ättioårige Pehr Sahlström, den gamle riksdagsveteranen, kommit tillstades som elektor, oaktadt han lider af en plågsam åkomma, som ökas vid begagnandet ar vanliga åkdon, i hvilka han ej kan sitta utan nödgas stå Han erlurade elektororna om hr Siljeströms förtjenster, om deras pligt att välja den, som genom sina kunskaper bäst gagnade fäderneslandet, och han uppnanade dem derlöre att valja hr S. Min förut uttalade gissning, att slera landtdomare skulle bli invalda i andra kammaren, har redan till en del gått i fullbordan. Det ar utan tvifvel ojemtörligt bättre att skickliga häradshosdingar väljas, än snusförnuftiga nämndemän, hvilka otta äro bondadvokator. Men allt för många jurister i riksförsamlingen kan ätven medföra olägenheter. Bland de hnittills valda häradshöfdingarne, torde hr Wessolud (för Norra Uplands domsaga) böra stälas fråmst. Uan ar i sin fulla mannakralt, m mycket habil man och var för några år edan af de liberala ifrågasatt till justitieom)udsman. At den mäktiga skänska aristokratiens dndidater har endast en lyckats bereda sig lats 1 andra kammaren, nemligen grefve Arid Posse, och han torde blitva den ende at Skånes högadel. Pluraliteten bland elektoerna voro i den ställning till grefve Posse ch hans förespråkare, atv valfriheten var temigen kringskuren. Han är dock allt för mån un sitt anseende tör att äfventyra den popuaritet, som han eger i Skåne. Han är derute allt för klok för att ej inse, att den anra kammaren icke erbjuder någon passande ordmän för junkerismen. Förste hotstallmä