Göteborgsposten – 4 september 1866, sida 1

— — ww-W — —— as maning och gjort en behöfvande judinna godt. En skolmästare, som vill representera ntelligensen och lärdomen samt spåckar sina yttranden med rådbräkade latinska ord, uppnäfver sig emot detta oskick och uppretar den fåkunniga allmogen till våldsamheter mot den värnlösa unga judinnan, som inkommer. Endast en fördomsfri prests och en d:o bydomares uppträdande förmår rädda den olyckliga. Men bydomarens son, Joseph, älskar Deborah. Detta upptäckes, och nu ärdet slut med bydomarens fördomstrihet. Han gripes sjelf at samma hat till judinnan, som nyss törut folket, och vill förbanna sin son, men hejdas genom ett slaganfall. Hans vrede hade till en del äfven förorsakats derigenom, att han visste, att den andra unga flickan, Hanna, ilskade Joseph, ett parti som han sjelf önskade. För att nu skaffa undan den törhatliga judinnan, skickar han skolmästaren med penningar ut till Deborah i en skogshydda, för att i ersättning mot dem förmå henne afstå från Joseph. Penningarne kommo i andra händer, men skolmästaren och hans vittnen säga, att Deborah fått dem. Nu hör Joseph at den triumferande fadren, att Deborah sält sin kärlek. Han är i djupet af sitt inre upprörd öfver detta skamliga bedrägeri och stöter tillochmed den intet anande Deborah hårdt ifrån sig. Han vill döfva sina inre stämmor och gilter sig med Hanna. Deborah blir tillfälligtvis vittne till vigseln. Genom äfvenledes en tillfällighet sammanträffar hon med Joseph, öfver hvilken hon, lydande sina fäders lag, som bjuder tand för tand och dermed äfven lidande för lidande, nedkallar alla den högstes förbannelser, ty hon lider ej mindre af Josephs förräderi, än han af hennes förmenta lumpna handlingssätt. Etter tem år återkommer Deborah till Josephs och Hannas hem, hvilket är fridfullt och lyckligt. Hon kommer full af hämnd och vrede i bjertat, men vaknar vid åsynen af lugnet, friden och kärleken här. Det vore orätt att påstå, att detta drama är af mera framstående art, dertill är det alltför mycket bygdt på slumpens och tillfälligheternas lösa sand; men det oaktadt är det i flera momenter af gripande effekt. De känslor, som här komma i strid med hvarandra, äro at allmän natur och gifva dertör åt det hela ett intresse, som ej ens hållningens löslighet förmår minska. Härtill kommer, att i den svenska bearbetningen är musiknumren komponerade al Randel, hvilken här som vanligt åstadkommit någonting förträffligt, anslående. Ja, en kör deri är af så örvervitgande förtjenst, att den skulle pryda hvilken opera som helst. Hvad de olika rollernas utförande angår, knyter sig rättvist intresset kring hjeltinnan, framställd af fru Fehrnström. Ilennes spel, än mången gång lidande af en konstlad styrka, hvilken ej motsvarade denna skådespelerskas natusel, var dock i allmänhet afrundadt och förrådde alltigenom ett omsorgsfullt studium och en god uppfattning af rollen, om än förmågan af dess stora återgifvande stundom svek. Hennes framställning senterades ock i rikt mått af publiken, som i ej mindre än 6 å 7 inropningar i Söndags afton gaf luft åt sin sympati. Josephs roll utfördes af hr Fehinström, hvars bemödande om att moderera såväl deklamation som spel vi gerna erkänna. Men konstens väg är lång, dock bör ej den, som har sådana anlag som hr E., tveka om att fullfölja den rätta stråten. IIr Strindberg återgaf som vanligt skolmästaren med en komisk kraft, som väl behöfdes i denna vätnad at sorgliga och bedröfliga tillfälligheter. Hr Bäckgren, bydomaren och m:ll Smedberg, Hanna, hade i dessa roller sått i grunden hjertliga och goda karakterer att fram