Göteborgsposten – 29 augusti 1866, sida 1

— — — soldaterna, men inga sådana tjenare äro inmönstrade i kompaniet. De utgöra tillika med de öfriga icke stridande vid bataljonen den train, som med denna är förbunden. Nönsterrullorna utvisa derföre alltid det verkliga antalet af stridande. I tjenstgöring är kaptenen vid hvarje kompani till hast. Han är skyldig att hålla tvenne hästar, till inköp af hvilka han har en viss summa anslagen. En vanlig bataljons styrka i aktiv tjenstgöring är en fältofficer, tyra kaptener, fyra förste löjtnanter, nio andre löjmanter, en öfverläkare och en underläkare, en qvartermäsbare, en kommissarie samt 1,002 underofficerare och menige. Den train, som tillhör en bataljon är, utom officerarnes betjenter, körsvennerna för ammunitionsvagnen, som har sex hästar, för monteringsvagnen, hvilken förer kommissariens böcker, kassakista och en del materialier för reparation af vapen och kläder; vidare för en hospitalskärra, en vagn för ofsicerarnes bagage och slutligen folk, att leda fyra packhästar, som på packsadlar bära bolagets böcker. Ett aktivt tjenstgörands kavalleriregemen tes bagage består af en medicinkärra, en fältsmedja, fyra sqvadronvagnar, en vagn för officerarnes bagage. Ett kavalleriregementes hela styrka består af 23 officerare, 659 man och 713 hästar. De nio ammunitionskolonner, hvilka bildas af hvarje artilleriregemente tör att förse den armåekårs artilleri och infanteri till hvilken regementet hör, äro delade i tvenne atdelningar. Den ena af dessa består af fem kolonner och har en styrka af 2 officerare, 175 man och 170 hästar samt 24 vagnar. Denna delning har blifvit gjord, för att man lättare skall kunna skicka de båda divisionerna hvar för sig till ammunitionsdepoten, för att hemta nya kartescher och granater sedan det första förrådet blifvit uttömdt, eller för att en division skall kunna följa med hvardera af de båda infanteridivisionerna, i händelse dessa skulle skiljas åt och armåkåren delas, såsom händelsen under kriget var med tredje och fjerde kårerna. I detta fall kunna fyra kolonner beqvämligen förenas med hvarje infanteridivision och en kolonn med kårens kavalleridivision. Den reserv-ammunitionspark, från hvilken dessa ammunitionskolonner fyllas, är äfven delad i tvenne divisioner, af hvilka hvardera har en styrka af 9 officerare, 195 man, 264 vagnar och vidare delas i åtta kolonner om 33 vagnar hvardera. Den föres till krigsskådeplatsen ettdera med jernväg eller på vattenleder, eller med hästar, legda i de land hvarest kriget föres. Den är vanligen en eller tvenne dagsmarscher efter armen. Under sista kriget på den stora bataljdagen var prins Friedrich Karls reservartilleripark i Turnau, dit den hade blifvit förd pr jernväg. En belägringstrain för angripande af fästningar organiseras vanligen icke i krigets början, så vida icke den allmänna fälttågsplanen antages skola töra armöen till ett land hvarest fästningar finnas, som hvarken kunde förbigås eller maskeras utan måste göras oskadliga. Om en belägringstrain organiseras, sker detta med specielt afseende på de fästningar mot hvilka den skall uppträda; den följer armen på samma sätt som reservamunitionsparken. I början af sista fälttåget hade preussarne ingen belägringstrain med sig, men omedelbart sedan slaget vid Sadowa vunnits organiserades en sådan, kanhända för att användas mot fästningarne vid Elbe, ehuru så obetydliga platser icke förtjenade uppmärksamhet af en så stor arme, kanhända äfven för ett antall på Olmätz. Då befästningarne vid Florisdorf befunnos vara i vägen för framtriingandet mot Wien, frambeordrades belägringstrainen att vara tärdig till anfall på de österrikiska fästningsverken vid Donau, men den fick stanna, då stilleståndet ingicks. Man fann emellertid under kriget, att en belägringstrain bade varit gagnelig, Garnisonen på Theresienstadt, en fästning, som blifvit alldeles försummad af proussarne. gjorde ett utfall och ERE — —— — —