Göteborgsposten – 29 augusti 1866, sida 1

stirrade jag på denna syn, hvilken förekom mig som ett bländverk. Det var som såge jag den heliga glorian blekna och försvinna från bädas hufvuden. Någon rörde vid min arm, och jag såg mig om. Det var hon, pilgrimen, men hon hade kastat hatten tillbaka. Hon säg upp till mig med en ren, trofast blick, hvilken glänste mig in i själen och värmde hjertat. Sakta, sakta. smögo vi derifrån och vandrade bort under träden, hvilkas blad glänste i mänskenet. Jag vet ej huru det skedde, men min arm hade dristigt lagt sig omkring hennes späda former; hennes hufvud lutade sig villigt mot min skuldra; våra blickar sammansmälte och vi utbytte ljufva ord af kärlek. Allt var så tyst rundtomkring oss, intet blad rörde sig; men blommorna doftade, en enslig näktergal slog derinne i dungen, och en annan svarade långt borta. Vi glömde synen i löfhyddan, vi glömde hvar vi voro, vi glömde hela verlden omkring oss och vandrade många timmar omkring under den herrliga natten. Det liksom ljusnade inom mig; det var som om jag kände den friska luften en tidig morgonstund ; jag trodde mig höra lärkan drilla högt upp under skyarna. Men här i denna trädgård, der vi upplefvat ett så sällsamt äf