Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 1

hvaremot andra flyttades från den reguliera armeen för att fylla deras platser. Dessa täta förändringar inom befälet voro vid en så vigtig tidpunkt ensamma tillräckliga för att betydligt minska truppernas duglighet. Utom dessa olägenheter hade det existerande systemet medfört en stor orättvisa i fördelningen at militärtjensten, alldenstund från år 1815 blott 40,000 rekryter årligen inkallades för att upprätthålla den stående armåen, medan under tiden befolkningen växte från 10,000,000 till 18,000,000, så att omkring en tredjedel af de ynglingar hvilka skulle inträdt i tjenstgöring blef alldeles fri från militärtjenst och de som inträdde blefvo qvarhållna i lederna längre än som i verkligheten var nödvändigt. Dessutom hade statsinkomsterna vuxit med befolkningen från 50,000,000 till 93,000,000 thaler, hvadan de tilläto en tillväxt såväl i den stående armåen som i utgifterna för densamma. Det fanns således tre skäl för en reform i landtvärnssystemet och derföre införde konung Wilhelm I, medan han ännu var regent åren 1859 och 1860 en reorganisation i armåen, hvilken ända tills i år hade utgjort ett tvistefrö emellan preussiska ministören och det radikala partiet i representantkammaren, men hvars framgång i det sista kriget har alldeles tystat tillochmed dess skattedragande motståndare, om det också icke helt och hållet öfvertygat dem om dess förträfflighet och märkvärdiga elasticitet. Enligt denna reorganisation af 1859 skall första uppbådet af landtvärnet i regeln icke längre blifva sändt i fält, och för att nå detta mål måste den stående armöen, reserven inbegripen, förökas med så många man som första uppbådet af landtvärnet lemnade — med ett ord nästan tördubblas. Tiden för tjenstgöringen i landtvärnet minskades med två år och för reservtjenstgöringen förlängdes den med äfvenledes två år. Landtvärnet fördelades fortfarande i tvenne uppbåd, men består blott af män från 28 till 37 års ålder. Dess första uppbåd skall i regeln utföra samma skyldighet som hittills utförts af den andra, nemligen att garnisonera fästningarne. I händelse af behof kan dock regeringen fortfarande kalla upp andra uppbådet för att härvid lemna sitt biträde. Genom denna organisation tjenar en rekryt, som inträder ijpreussisk krigstjenst, i tre år (från 20 år till 23); han står derefter lyra år i reserven (från 23 till 27) och kan slutligen i nio år (från 27 till 38) inkallas i tjenstgöring som landtvärnsman. Genom denna reorganisation förökades fältarmåens styrka något litet, men dess användbarhet så mycket mera. Depottruppernas styrka blef, med anledning af nödvändigheten att i moderna krig använda stor snabbhet, mer än fördubblad ; garnisonstrupperna för ökades äfven och kunna nu genom inkallande af andra landtvärnsuppbådet göras dubbelt så starka som förut. Dessa reformer medgåfvo äfven att stående armöeen förökades med 36 regementen infanteri, 9 bataljoner för fysiljer-regementena och 5 divisioner garnisonsartilleri. Tillräcklig tid har ännu icke förflutit för att reorganisationen skulle kunnat fullständigt utföras, och ännu ha af de 10 kavalleriregementena blott 2 blifvit bildade. De hatva under fälttåget blifvit ersatta af 12 landtvärnskavalleriregementen. Hittills har blott en af garnisonsartilleridivisionerna blifvit bildad. Då reorganisationen blifvit helt och hållet genomförd, skola de stridskrafter som kunna uppställas från de områden hvilka före kriget tillhörde Preussen uppgå till: tältarmäsn 312,000 man af hvilka i fredstid 217,000 man stå under fanorna; depot-trupperna 130,000 man, till största delen af reserven och rekryter; garnisonstrupper 195,000 man, till största