Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 1

Jag trädde in; förhänget föll tillbaka bakom mig. En nästan bedöfvande doft af virak liksom böljade emot mig, och tonerna af en lags harpa ljödo derinifran. Jag befann mig i en vacker sal, omgifvon af små förgyllda marmorpelare af en underlig vriden form; det ej höga taket hade vackra målningar; midt i salen stod en stenfigur, från hvars mun villuktande vatten steg i fina strålar upp i höjden och föll som klingande droppar tillbaka i ett stort silfverbäcken. Längstborta hvilade på en soffa, klädd med siden, en beslöjad qvinna i halft liggande ställning, och de bruna fingrarne lekte öfver harpans guldsträngar. Hon kastade slöjan åt sidan; det var hon som från sin baldakin på dromedaren kastat på mig den brinnande blicken; hennes svarta ögon tycktes nu glöda som eldkol. — Kom närmare, främling, sade hon med nästan hviskande stämma. Du är en skönare man iän någon af öknens söner. Du har funnit nåd för Fatimas ögon.