Göteborgsposten – 24 augusti 1866, sida 1

hat AI 1 477 — i krig genom reservens inkallande höjd till 200,000 man och med landtvärnsjägare, artillerister och genietrupper till 220,000 man. 2. Första uppbådet af landtvärnet, innesattande blott insanteri och kavalleri och af hvilka i fredstid blott små depoter, uppgående tillsammans till omkring 3,000 man, bibeböllos, men som, då armöen mobiliserades för krig, lemnade betydligt mer än 150.000 man, ätven om man gjorde ett betydligt afdrag för dödsfall, sjukdomar, emigration och andra orsaker till förminskning. Den stående armöen och första uppbådet utgjorde, sedan 30,000 man blifvit detacherade som fästningsgarnisoner, tillsammans fältarmöen, bestående at 340,000 man, och kunde dess utom genom sin öfvernumerär och rekryter lemna hemma en styrka af depottrupper uppgående till 50,000 man. 3. Andra uppbådet af landtvärnet, af hvilket i fredstid ingen öfning eller exercis fordrades, men som i krig skulle lemna 110,000 man, som tillika med de ofvannämnde 30,000 från stående armöen och första uppbådet utgjorde garnisonen i fästningarne och i största nödfall kunde understöjdas af landtstormen. Ur dessa källor — 1, fältarmeen, 2, depottrupperna, bildade af stående armåen och landtvärnets första uppbåd; 3, garnisonstrupperna, bildade af öfverskottet på första uppbådet, at andra uppbådet af landtvärnet och i nödfall af landtstormen — kunde Preussen i krigstid uppställa 530,000 man, af hvilka i fredstid knappt en tredjedel befann sig under fanorna. Stående arm6en bestod, under den tid som denna organisation var oförändrad, af fyrtiotyra infanteriregementen, tio lätta infanteribataljoner, tretioåtta kavalleriregementen, nio artilleriregementen och nio divisioner genietrupper. Den stora fördelen med detta system var att det i fred blott erfordrade en ringa utgift och få män för att uppehålla en armå, som vid utbrottet af ett krig hastigt kunde höjas till en betydlig styrka. Säsom det uppgjordes efter kriget med Frankrike fortfor det utan förändring under Fredrik Wilhelm -III:s och Fredrik Wilhelm IV:s regering. Men i de fälttåg, som preussiska armåöen företog 1848 och 1849 och vidare då armåen mobiliserades år 1850 och 1859, blefvo olägenheterna af ea sålunda uteslutande på landtvärnssystemet baserad arm6 i högsta grad synbara. Den energiska anda, med hvilken preussiska folket rusade till vapen emot Napoleon, kan endast under mycket egendomliga törhållanden uppröra ett helt folk, göra hvarje individ villig att offra sin personliga beqvämlighet för att besvara sin regerings kallelse och ifrigt tjena i armåens leder. Också befanns det vid mobilisationen år 1848, att en stor del af landtvärnssoldaterna endast med motvilja lydde kallelsen till vapen, emedan den stod i strid med deras privata sysselsättningar; att de understundom genom en lång fredstid, afvanda från militäriska ider, visade brist på disciplin och att de, mera tänkande på sina hustrur och familjer än på sin skyldighet mot staten, icke alltid uppförde sig såsom sig borde på slagfältet. Dessutom var det den olägenheten, att landtvärnet —således hälften af sältarmken — hindrade divisionerna från att blifva omedelbart färdiga att rycka i fält, ett uppskof, som är förfärligt olyckligt för en armå i dessa tider, då trupper föras till krigsteatern på jernvägar, som utgöra ett så snabbt transportmedel. Landtvärnets officerare och underofficerare voro äfven föga vana vid sina pligter och just under sjelfva mobilisationen blefvo nödvändigtvis ett stort antal af dem öfverflyttade titl linien, Hi3i3 F — Gn— RE