Göteborgsposten – 23 augusti 1866, sida 1

0 — sten försedde sig genast med en kat började ifrigt studera den. orngifven af sin samilj. Andtligen sade han sörnöjd. ja nu begriper jag det! (läser högt i katalogen) N:r 1. Adelsvärd, Åtvidaberg, koppartillverkningen vid Åtvidaberg. Vändande sig till en person med en stor förgyld medalj på bröstet frågar prosten: Ilar han något att säga här: — Ja, jag är vaktmästare här-. — Präktigt! Nå, då ska han visa oss hvar numro ett står, och sen nummer två och så undan för undan. — Det är mig alldeles omöjligt, svarade vaktmästaren förlägen. — IIva förslag? är han vaktmästare så ska han väl betjena allmänheten, vet jag? inföll alog och prosten halft ond. — Vi ha icke blitvit befallda att vara vägvisare här, utan blott ha tillsyn ötver sakerna. — Dumt stäldt hela vägen inföll prosten ond, hvarför inte sätta nummer 1 på första pjesen vid dörren och sen undan för undan? Nu blir det ett rysligt göra för oss innan vi fått reda och tag på allt-. — Ja det är visst möjligt, sade den beskedlige vaktmästaren smäskrattande, men herrskapet har också hela dagen för sig. Häromdagen besågo två damer fruntimmersarbetena. Detta klädningstyg är ganska vackert och väl tillverkadt, yttrade den äldre damen. Ja, inföll en tarfligt klädd flicka, som stod bredvid, så ha alla fruntimren sagt, men ändå har ingen af dem köpt det. — Men, mitt snälla barn, man kan också inte köpa allt som är vackert här, erinrade det äldre fruntimret. — Nej visst, inföll flickan, men stockholmarne ska ha så groft med pengar, har jag hört. — AInte alla, mitt barn. Rär du om tyget? — Ja, goa frun, det vill säga jag har spunnit garnet och väft tyget, men mamma har färgat garnet, och så sÅ patrons fru att vi skulle lemna in det till herrarne, som skickade sakerna in hit. Men Jag får nog hemet igen, och se det är allt ledsamt. — Å nej, det skall du slippa, ty jag skall köpa det at dig. — TJackar ödmjukast, sade flickan förtjust, men frun sku inte åtra sig, för tyget i bra, och om frun syr sig en klädning deraf, så ska hon nog märka hur varm den blir i vinter. — Nej, jag skall ej rubba mitt löfte. Du kan ju vätva ott par klädningar till åt mig, när du kommer hem, ty jag har många att hålla med kläder. — Tackar ödmjukast, det ska ja visst göra; men kanske mamsellerna vill ha annan rutning på deras klädningar? frågade flickan. — Rutningen får du göra efter din smak, mitt snälla barn. — Ja, men det blir allt svärt, sade flickan betänksamt, — nej, gör det så godt du kan, så blir jag nöjd. — Ja nog ska jag bjuda till, men herrskaperna Vv så kinkiga, säjer mamma. Samtalet fortsattes en stund, flickan upplyste att hennes mor var klockareenka i Sörmland och att de hade en slägtinge som var vaktmästare och bodde på Kungsholmen, der har han sitt eget stenhus, tillade flickan med en viss stolthet. Då kan du låta honom komma upp på slottet, när tyget blir färdigt, och fråga elter enkedrottningen. Nu blef flickan mycket häpen; men enkedrottningen lugnade henne snart och lemnade henne riklig betalning för det utställda klädningstyget. En rik skepparefru från Norrteljetrakten med ett stort antal breda guldringar på de knubbiga fingrarne hade icke väl kommit in i industripalatset och blickat sig omkring förr än hon utropade: Herre du min skapare, så vackert. Men det kan ju hvar menniska 88, att allt det här är kommet långt, långt utifrån — från Tyskland, dit man min årligen reser med timmer och virke. — Nej, goda frun, upplyste en vaktmästare mycket tvärsäkert, Kallt i 3 — —