Göteborgsposten – 20 augusti 1866, sida 2

en ännu alltjemt rustar, fastän armåkärerna Böhmen och Mähren sörtunnas genom pernitteringar i massa af det äldre manskapet. Från Dresden skrifves sålunda: Många i Sachsen boende, värnepligtiga preussare, hvilca hittills förskonats från utskritniug at de ziltigas äl, hafva i dessa dagar genom expresordres inkallats i tjensgöring. Preussen vill helt visst vara på sin vakt gentemot fransmännens lust till Rhen och har ältven allt skäl dertill. Härtill komma underrättelser, att helt plötsligt en stark stiltje inträdt i fredsförhandimgarne mellan Preussen och Osterrike, att konung Wilhelm åter börjar pläga råd med sina högre militärer — och av Bismarck är opasslig, hvilket alltid brukar vara händelsen, då han befinner sig i en kritisk stund och i litet generad af att besvara spörjsmål. I öfrigt är det ingalunda ett fredsbetecknande svar på Frankrikes framställningar, att just nu till landtdagen i Berlin ingått kongl. budskap om, att Hannover, Kurhessen, Nassau och Frankfurt införlifrvas i Preussen, derför att nämnde staters fientliga hållning töranledt upphätvandet af deras sjeltständighet. Med dessa införlilningar — säger Koln. Zeit. — säro två tredjedelar af alla tyska önskningar uppfyllda, och upptyllandet at den sista tredjedelen är ännu blott en tidsfråga, och en ej tjerran sådan. Ty den fasta kärnan till den tyska enheten är gitven, och de annu återstående delarne al Tyskland skola icke kunna underlåta att förr eller senare ansluta sig till den tyska enhetssaken. Det är just dessa framtidsutsigter, som ingifva Frankrike sarhägor och hvilka göra det till en nödvändighet för den franska nationaliteten, att skafla sig garantier för sin säkerhet och verklig borgen för, att den ej en dag kommer att undertryckas under den germaniska, hvars expansionslust är känd. Helt nyss har i Frankrike en händelse timat, hvilken f. n. lifligt kommenteras i den europeiska pressen och är ett nytt bevis på, att Frankrike nu vill strängt hälla nationalitetstrågan för ögonen. D. 8 d:s egde neml. premieutdelning rum inom deni Paris bildade polska nationalskolan. Vid detta tillfälle höll såväl den polska associationens president, som ven den af inrikesministern delegerade kommissarien tal, hvilka äro i denna för hela Europa betydelsefulla stund märkliga: Presidenten sade, anspelande på kejsarens välvilja mot skolan: ÅU Denna välvilja är ett godt tecken för vår nation, isynnerhet i betraktande at de oerhörda förföljelser, som ryska regeringen med blindt raseri utöfvar mot polska nationen. Der, hvarest man sedan å:hundraden endast talat polska, i Wilna, hvarest ännu för kort tid sedan det universitet blomstrade, som utbredde sitt ljus ölver bela Polen, har det polska språket förbjudits. Modren har under hotelse af de strängaste straff förbjudits, att ställa ew enda polskt ord till sitt barn! Må vi derför välsigna Napoleons namn och egna en oforgårlig tacksamhel år den herrskare, som betryggat tillvaron af en institution, der Polens barn kunna inhemta sina fäders och förfäders historia på polska språket... Efter slaget vid Magenta mottog Napoleon III deputerade från Milano och etällde till dem följande ord: Eder sedan lång tillbaka uttryckta Önskan om oberoende skall uppfyllas, om j visen eder densamma värdiga ... Varen i dag endast soldater, i morgon skolen j vara ett stort lands fria medborgare ... Latom oss hoppas och hysa den orubbliga tron, att det ögonblick skall komma, och kanske förr än menskliga beräkningar låta förutse, då samma ord ställas till oss, — — — Mm kegeringskommissarien höll ett nästan helt och hållet politiskt tal, i hvilket han tillochmed mycket skarpt angrep Ryssland, Preussen och Österrike, sägande bl. a:: Af alla de egenskaper, skolan hos eder utvecklar, skattar jar manstukten mest, emedan den äfven i framtiden skall vara nyttigast och nodvändigast. I slutet af förra århundradet hade despotismen blifvit mäktigare omkring Polen, än friheten. Mot eder funnos i trenne absoluta monarkier alla civil-, finansoch militärforvaltningens framsteg, vidare koncentreringen af trenne länders hjelpkällor i trenne giriga och grymma händer, och derester alla materiela kralter, hvilka enl deras vilja, som använda dem, äro blinda verktyg för det goda eller onda ... Polen skall icke återuppstå på den dag, då man skall säga, att alla polackar äro tappra och beredda till upposkringar; de äro det; att alla polackar äro intelligenta och bildade, är ej heller det verkliga vilkoret för framgång. Men den dag, då man kan påstå, att alla polackar äro eniga, skall Polen åter lefva upp .. Tro ej, att Europa glömt eder, om det än ej talar om er. Ännu helt nyss åsåg det tungt andande Europa den stora duellen mellan Osterrike och Preussen, denna rivalitet, som börjar med Fredrik II och Maria Theresia, tvenne för er lika förhatliga namn, och hvilken, såsom mig synes, så förträffligt representerar filosofens och den skenheligas fromma hyckleri. Polen hade med denna sista stora rörelse ingenting att göra. Jag misstager mig; jag har läst i tidningarne, att storhertigdömet Posens soldater slagits mycket väl vid Sadowa. Mot hvilka? Mot de österrikiska soldaterna från Galizien! Kanske ha de tyska vapensmederna icke uttalat den kristna civilisalionens sista ord; kanske skall med Försynens och äfven Frankrikes tillhjelp mensklighetens snara framtid sättas i rörelse genom andra drissjedrar, än det preussiska tändnalsgevärets. Må alltså den dag komma, då rättvisan och det sunda menniskoförståndet herrska, hvilka, enligt hvad som synes, ej kunna så hastigt fullkomnas som vissa maskiner. Må den dag komma, då Europa skall hafva konstituerat sin kongress, sitt tribunal, i enlighet med Napoleon III:s stora tanke. Den dagen skall Polens sak komma först på dagordningen och först afgöras; och i sanning, detta skall vara vigtigare för menskligheten, J 2T