Göteborgsposten – 20 augusti 1866, sida 2

sjuknat I,170 och aflidit 174. AAA — Fran Utlandet. Den utländska pressen visar sig starkt tviflande i aiseende på de utkolporterade rykrena om kejsar Napoleons plötsliga undsallenhet för Preussen och hans beslut att låta sig nöja med hr Bismarcks kategoriska vägran attatill Frankrike afträda någon del af preussiskt område. En af vära samtida yttrar: För fem månader sedan utgat Napoleon Ill andra delen at ÅJulius Cesars IIistoria. I det han med itver försvarar Roms och Cesars rättighet att päföra Gallien krig och eröfra detta land, säger han: De krig — men också endast de krigen — som börjas och föras i öfverensstämmelse med ett lands traditionella känsla, kunna tränga djupt ned i folket och sätta dess tibrer i rörelse. Vigten ar att segra i ett sädant krig står i direkt förhållande till storleken at den olycka, som ett nederlag kan medföra. bå kejsaren nedskref dessa ord, måste han ovilkorligen hafva tänkt på — ja, talat med hänsyn till — det folk och det land, till hvars regent han genom så olikartade och förunderliga ödets vexlingar blitvit upphöjd; det folk, hvilket lika val som något annat har starka etraditionela känslor, och det land, som kan uträtta mer än något annat, då solkfibrerna komma i rörelse. Det är allom bekant, mot hvilken det franska folket hyser en traditionelr törbiutring och huruvida den åÅtraditionela folkönskan utvidgar Frankrikes gränser. Synes det icke då klart som dagen, att då kejsaren just i denna traditionela riktning framstallt antydningar, måste han vara bestämd på att, om antydningarne icke skulle nå målet, läta dem: aflösas al fordringar, och, om dessa ej heller skulle räcka till, låta det komma till handling? kan den man, som så i grund och botten känner sitt tolk, kan den man, som i ett öfver hela verlden utbredt verk försvarat krig, hvilka öfverensstämma med ett lands. traditionela känslor, kan han, efter att hafva tram rädt under sådana förhållanden som dessa, träda tillbaka genom en afvisning från Preussen? Ja, det lörstås, han kan, men hvilka kunna ej då följderna med lätthet bli? Och måntro en sådan man som han vill utsätta sig för något dylikt? Kommer ej härtill, att fransmännen, genom den europeiska ställning, som under senaste tiden törberedts, måste af sjelfuppehållelsedrist bringas till att handla? Man kan länge nog teorisera om, att Napoleon ej kan hafva något emot Tysklands nationala enhet, och att han ingenting har att frukta med afseende på Elsass och Lothringen, der en folkomröstning alltid skall utfalla till Prankrikes förmån. Praktiskt ställer sig likväl saken annorlunda. Preussens utomordentliga utvidgning kan nog drilva Frankrike och Napoleon till att åtminstone söka så stor militärisl säkerhet som möjligt. Dessutom, blir Preussen (och Tyskland) så mäktigt, att det kan taga de fordna tyska länderna, hvilka så länge va rit förenade med Frankrike, skall det ej bl tal om omröstning, utan om våld. -Det orimligaste af allt hvad som fram kommit i afseende på den dansk-tyska frågar tyckes likväl de bismarckska organernas på stående vara, att den ordning i Tyskland som Preussen åsyftar, skulle vara till stor för del för Frankrike, emedan den skall minsk: Tysklands styrka. Det är nästan obegripligt att de kunna tala så, alldenstund det ligge mycket nära att svara, att om denna ordning är till gagn, till styrka för Frankrike, måste den lända till skada, till svaghet för Tysk land. För den, som endast räknar, bli Tyskland genom de 13 millionerna österrika res utträde ur förbundet svagare, och den som utgår från en samverkan mellan Öster rike och Preussen, kan tillochmed påstå, at Frankrike genom Österrikes utträdande få öfver 30 mill. färre fiender än förut. Mer det är blott ett löst tal. Förut fanns en du alism i Tyskland, i hvilken den ena parter under vanliga förhållanden — och i längder ätven under utomordentliga — höll den andr: stången, och hvilka, just derför att de önska de ett och detsamma, måste vara hvarandr: motståndare. Kan något bevisas tydligare, äl