Göteborgsposten – 20 augusti 1866, sida 2

111 I MIINIIRNCö vIILI beter IN at apulTulle känskap med en del at Tysklands område. )et skall för ögonblicket vura mycket lättare ör den preussiska ministern att erna en utrerenskommelse med Ryssland; ty den rent volska delen af hertigdömet Posen har blifvit ulldeles öfverflödig tör Preussen, sedan det utvidgat sig i PT and. Ryssland skall aldrig inse sitt herravälde i Polen vara fullstinvligt vetryggadt, så länge det existerar en polsl nationalitet utom det ryska Polen, och det skall derför anse förvärfvandet at hertigdömet Posen vara en alldeles tillräcklig ersettuing ör den neutrala hållning, som det under sista kriget intagit. Men hvad skall ske, om en sådan kompensation ånyo väcker Frankrikes förkärlek för ett oberoende konungarike Polen, och om Frankrike begagnar alla de medel, som stå till dess förfogande, för att upprätta ett neutralt och katolskt Polen mellan det protestantiska Preussen och det ortodoxa Rysstand. Under alla omständigheter står man nu vid början af de europeiska förvecklin garne, och häraf skall uppstå en följd al politiska kombinationer, som i aldra högsta grad beröra Osterrike. Sanningen häri bekräftas yttermera al en uppgift af Times merändels väl underrättante berlinerkorrespondent, som berättar att preussiska regeringen skall, genom general Manteuffel, som f. n. befinner sig i en särskild mission i Petersburg, erbjuda czaren Preussens bistånd i öster, om Preussen skulle behöfva hans hjelp i Tyskland. Såsom ett lockbete tör blifvande tjenster, har Preussen förmått fursten af Rumenien att uttrycka sin beredvillighet att utbyta sultanens souzerinitet mot czarens skyddskap. Äfven den orientaliska frågan kan således väntas siam på dagordningen, för att ytterligare visa, det en faktisk allians består mellan Ryssland och Preussen, men äfven, hoppas vi, för att förjaga Englands hemligt fientliga hållning mot irankrike, ty i Orienten äro likasom i Nordon deras intressen gemensamma. Det börjar äfven bli af stort intresse att läsa underrättelserna från Rom. De motgångar, för hvilka österrikarne varit utsatta, hatva utöfvat ötverraskande verkningar inom det påfliga hofvet, och ett tillräckligt bevis derpå är det förändrade språket inom pressen, hvilken andas och talar endast med myndigheternas tillåtelse. Den heliga stolens ossiciela tidn. talar nu ganska gynnsamt om Italien och mirabile dictu, begagnar formeln Governo Italiano (italienska regeringen) — ord som aldrig förr utgått från den patliga pressen, emedan påfven ej erkänner tillvaron al något konungarike Italien. Sjöslyget v Lissa framställes i samma organ som en seger för italienarne, och Osservatore lU nano, hvilket blad alltid varit mera pålligt an påfven sjelf, förklarar, att påfvedömets i mycket olika med de fallna prinsa Österrikes; alt kyrkan alltid antagit hvarje regeringsform, monarkisk eller demokrati att om Österrike skulle falla, skulle påfvedömet derför icke falla, och att, enl. regeln hvar och en sitt, Venetien, som är italienskt, med rätta tillhör italienarne. Denna tikel sä i Rom hafva skrifvits på påtvens befallnin, vare sig det förhåller sig så eller icke, har dock h. helighet skiftat med omständigheterna. Franske gesandten grefve Sartiges har meddelat h. helighet en note från franske utrikesministern Drouyn de Lhuys, som tillråder påfven att ofördröjligen försona sig med italienska regeringen, emedan Frankk ej kan göra mera för päfvens verldsliga makt, och tillkännagifver att konventions utförande skall ega rum före 1867 och att franska trupperna skola inom nästa Decemberå) måvad hafva utrymt Kyrkostaten. Under denna kritiska belägenhet tillrådde majoriteten ar kardinalkonklaven påfven att lemna Rom. II. IIelighet är dock ej hugad att göra det. Icke desto mindre begärde gretve de Sartiges, som väl visste huru reaktionen skulle trycka på påfven, att franska regeringen skulle skicka ett krigsskepp, för att förhindra en flykt eller åtminstone erbjuda påfven tillllykt på franskt fartyg, i händelse han skulle besluta sig för att resa. Le Catinat blet skickad och ligger nu i Civita Vecchia till ambassadörens förfogande. II. Ilelighet har ingen lust att resa, men bedragen i sin förväntan på Österrike och harmsen på den italienska regeringen, skall han kanske kasta sig i Prankrikes armar. På grund häraf var det han beslöt att till franska kejsaren för en viss tid ölverlåta statens förvaltning för införande at de reformer och förändringar, som hvarken kunna vägras eller uppskjutas och hvilka päfven sakvar mod eller förmåga att med framgång genomdrifva. Härtör tänkte man först ge kejsaren titel af Den hel romerska kyrkans vikarie, hviken Gregorius III öfverlät till Charles Martel och Leo III till Carl den store. Så smickrande den än kan vara, skull Napoleon likväl sannolikt betacka sig, om med titeln skall följa befattningen af den hel romerska kyrkans försvarare. Pijl Florens har från Venedig kommit ett