Göteborgsposten – 10 augusti 1866, sida 1

lilla omvägen. Stigen dit var banad och glatt, framåt gick det i full karrier och tidigt på eftermiddagen ankommo vi till målet för vår dagsresa. Vi lyckönskade hvarandra till att ändtligen ha kommit under tak och kände oss glada till mods, oaktadt vi endast obetydligt förstodo oss på det språk som talades i huset, hvarest för öfrigt ordningen ej heller var just särdeles att rosa. Husets personal hade ingenting särdeles tilldragande och syntes ej heller vilja lägga an på att göra sig behaglig för css, hvarföre vi sparade på komplimenterna och i stället i tysthet gjorde våra små observationer. Vi hade icke suttit länge, förrän en ny figur uppträdde på scenen; en gammal man på 70 år trädde in, smutsig och sluskig som alla de andra, men dock med en värdighet i hållning och sirlighet i åtbörder, som högligen frapperade oss. Vi hade visserligen förut både sett mannen och hört honom omtalas, men aldrig haft tillfälle av göra hans närmar bekantskap, hvarföre det uu gladde oss att här träffa honom. Gubben trädde fram till oss, räckte oss handen och tilltalade oss på den renaste svenska med en lätthet, som man endast finner hos en bildad person. Sedan vi en stund samspråkat om resan och dess älventyr, tilltalade han oss åter på ett främmande språk — man skall knappast tro oss, och likväl är det fullkomligt sannt — han tilltalade oss på latin! Min vän var ursäktad för det han icke förstod något deraf, men jag som en gang läst min Grammatica Latina fann det under min värdighet av icke betala honom med samma myut. Att slå upp min latinska språklåda var blott ett ögonblicks verk, men till min fö an påträffade jag i förrådet knappast 10 glosor, och midt i fortreten var jag nära att som klockaren i Holbergs ÅErasmus Montanus deklinera Mensa för gubben, hellre än att bli honom skyldig svaret, men vill och med denna operation fruktade jag skulle slå illa ut, hvarföre jag som en försigtig general öfvergick på min olärde väns sida och förklarade mig soförmögen i latinet.