Göteborgsposten – 6 augusti 1866, sida 1

de i händerna som en liten toka, men så lätt och muntert, med sådan liflighet och hänryckning, att lady Jane kände sig mer än belönad. — Ah! der är hon ändtligen. utbrast mr Richardson, som försigtigt svängde omkring med den energiska Lisette. — Hvad menar ni? sade Lisette. Kan du föreställe dig hennes häpnad, då hon såg sig omkring och upptäckte Ella, som framträdde i sin snöhvita drägt och såg så bra ut att hvar och en vände sig om för att beundra henne? Hvad Ella sjelf angår, så såg hon ingen, såg intet; hon såg upp och ner, till höger och venster efter det lilla bleka ansigtet, som hon längtade efter. — Förlåt mig ett ögonblick, miss Lisette, sade mr Richardson och skyndade bort, lemnande den stackars Lisette midt i salen. — Är ni engagerad — hörde Ella en andlös stämma säga i hennes öra — till de nästa tre — sex — tjugo dansarne? Jag är så hänryckt öfver att ni är kommen, jag trodde att jag ej skulle få se er här. Julia hade ingen kavalier och stod straxt vid ingången med sin mor. De blefvo båda förvånade af denna syn. Mrs Ashford trädde längre fram i salen, för att förvissa sig om att hennes ögon ej bedrogo henne. Kunde det