Göteborgsposten – 3 augusti 1866, sida 1

En resa i norska Finnmarken. Vi meddela här nedan i sammandrag efter norska Aftenbladet följande intressanta skildring af en resa företagen af 2:ne norrmän i den ödsligaste och glesast bebodda delen af Finnmarken. Resans ändamål var en statistisk undersökning såväl af antalet menniskor som bebo dessa nejder, som ock det antal renar, hvilka de ega i sina hjordar. Ehuru vana vid lifvet bland fjällen och nog härdade att tåla allt hvad som på en sådan resa måste utstås, lemnade vi dock icke vårt hem med dess varma sängar vid särdeles gladt mod, och med ett svagt hopp att kunna vända åter med helbregda lemmar och oförkylda näsor. Friska och raska, varmt klädda och väl provianterade lemnade vi d. 10 Febr. Fjordbunden och dermed de sista menskliga boningarne, för att under loppet af 3 veckor ej komma att återse dem eller få sofva under timradt tak. Väderleken var efter 4 dygns rasande snöyra god, men föret fruktansvärdt. Tjugotvå mil måste vi tillryggalägga genom oerhörda snomassor, innan vi ändiligen uppnådde det första fjällfinn-tältet. Den, som vill drifva den satsen, att man öfverallt i Finnmarken i nödfall kan bruka häst, der man kommer fram med ren, skulle helt säkert på denna resa befunnit sig mindre väl af hästskjuts, i det såväl hästen som den resande efter all anledha kommit att sitta fast i snödrifvorna årsolen hunnit smälta upp dem. Kölden var ohygglig; isynnerhet under en natt, som vi tillbragte i skogen, voro hår och skägg bokstafligen sammanfrusna till en isklump. Ehuru hungern nogsamt gjorde sitt kraf gällande, var det duck icke möjligt att blotta våra händer så mycket, att vi kunde leta fram något torrföda ur matsäcksskrinet, långt mindre tänkbart att skalfa oss något varmt till lifs. EEE — ning skulle ända tills v