Göteborgsposten – 3 augusti 1866, sida 1

Jane, alt skåda hän till för att få en sympatetisk blick, en godmodig liten uppmuntrande nick. Hon hade aldrig varit så lycklig; hon hade aldrig vetat, hvilket vidunder kristallpalatset var. Hennes hjerta var så fullt; allt var så herrligt, så obegripligt skönt och tjusände, att hon nästan var berusad ar hänförelst det öfverföll henne ett ögonblick något som liknade en svimning och hon lutade sig mot den unge Richardsons beskyddande arm. — Mär ni illa? är ni sjuk? fragade han iingsligt. — Ack nej, det är icke annat än emedan allt är så vackert. Det är nästan mera än jag kan bira. Jag — jag är icke ofta sa lyckli 0, det är så förtrollande! Jag tror ej det sinnes nagot så skönt i denna verlden. Hon såg sjelf så förtrollande och oskyldig ut i det hon talade och säg upp med sitt vackra ansigte, innanför den hvita hatten, att den unge mannen kinde att han måste fria till henne i samma ögonblick, der på stället. Men i detsamma han med passionens blick sag uppat, sa o fasa! fick han syn på Ashfords; modren, dött rarne och m:me de Bricabrac kommo alla i en rad ned mot dem. — Prettyman, denna väg till höger! ro pade lilla Richardson förtviflad; och Prettyman som var en godmodig yngling, yttrade genast