Göteborgsposten – 3 augusti 1866, sida 1

— AA — —— logne, och d. 5 Dec. hade fransmännen tagit Ulm och Wien, och Rysslands och Österrikes styrka hade slagits till marken genom Austerlit-segoern. I Mars 1815 drog den från Elba flyktade Napoleon utan motstånd från Lyonbugten till Belgiens slätter, för att vid Waterloo bli vittne till det slutliga sammanstörtandet af sina förhoppningar och af det titaniska herradöme, han åt sig rest. IIistorien hade ej känt tvenne sådana epoker, som de hundrade dagarne 1805 och de hundrade dagarne 1815, tills båda fördunklades af de sex och tretio dagarne 1866. D. 14 Juni gick den förste soldaten af den preussiska armå, som ohejdad marscherat från Berlins lindar till Wiens förstäder, ötver fiendens gränsere och rusade utan motstånd in i Riesengebirges klippsvalg. D. 22 Juli ingicks ett vapenstillestånd, som, dikteradt af Nachods, Skalitzs, Sadowas och Olmiätzs oemotståndliga logik, ingaf hopp om, att kriget redan var nära sitt slut, och på ett sådant sätt bevisade, att general Moltke endast behött 36 dagar, för att år 1866 utföra, hvad Napoleons oförlikneliga snille år 1805 ej kunde utföra på mindre än tre gånger så lång tid. Det är ett faktum, som bådar godt för fredsförhoppningarne, att den nyare tidens vapenstillestånd, förutom det att de lätt afslutas, sällan underlåta att leda till en varaktig fred. Man har särskildt anmärkt, att detta vanligen varit resultatet af vapenstillestånden mellan Österrike och dess motståndare under loppet af de sex århundraden, som det stolta Habsburgska husets sorgliga krönika räknar. Den äldsta och mest krigiska monarkis brokiga historia innehåller många händelser, som lemna en parallel till dem, hvilka betecknat det korta och blodiga kriget 1866. I hvarje rad at berättelsen om detta års fälttåg sinner historioforskaren utan svårighet en likhet med de omständigheter, som föregingo slaget vid Wagram och beledsagade Napoloons minnesvärda angrepp på Österrike år 1809. Då den franske kejsaren vid Aspern bragts till att vackla — det enda verkliga nederlag Österrike någonsin tillfogade honom —, koncentrerade han sin armå på ön Lobau, under det erkehertig Carl samlade hela det österriÅska kejsardömets styrka, för att motsätta sig den franska härens ölvergåug öfver Donau. Hade transmännen lidit nederlag i det kritiska slag, som förestod, skulle deras ställning varit ytterst tarlig. IIade Napoleon bliivit slagen, skulle ingenting annat återstått för honom, än ett längt och ödeläggande återtåg trån Donau till Rhen. De preussiska prinsarne ha nu befunnit sig i en liknande ställning. Om de blifvit slagna tillbaka utanför Wien, skulle för dem ingenting annat återstått, än ett farligt återtåg från Donau till Elben med kvenne fientliga listningar och ott stort förskansadt österrikiskt läger i flanken och ryggen. Mot Napoleon samlade erkeuertig Carl år 1809 ej mindre än 300,000 man österrikiska trapper, förutom 200,000 man rekryter af landstormen, en utskrifning en masse i Ungern och de provinser med många tungomål, som stå i länsförhållande till det habsburgska huset. Mot preussiske konungen och de preussiska prinsarne uppställde erkehertig Carls sor nu en här, stor och af olika elementer, såsom den hvilken under hans far slog Lannes vid Aspern, men dukade under för Macdonalds ener i på Wagrams blodstänkta högslätt. Vi tro, att det ej skall komma till något nytt slag, sådant som det vid Wagram, vid Aspern eller Esslingen. Båda de stridande måste veta, att det var alliför mycket, som sattes på spel i ett sådant slag. Man tror meellertid, att inställandet af fientligheterna rr aH : F t —