Göteborgsposten – 3 augusti 1866, sida 1

JIE RUD . 1. DOMNMNLIGI1 000. AwWww ——I— — AL delägenhet vid bradden af nägot vattendrag i en skogsbygd djupt in mellan väldiga furor. helägenheten är romantisk, naturen ståtliv sen iflos: icke ett sagelqvitter höres, allt synes sa tomt och öde, och man erfar ovilkorligen ett obehagligt intryck af den dödstystnad, hvarat man omgifves. Ti underligt derfore. att man uppriktigt längtar efter att få skåda ett lefvande väsen, lika godt hvilket, man vet sig då åtminstone icke vara allena. Folkräkninsen i tältet är snart expedicCrad, nu bort till renhjurden, der väntar man sig nöje och det får man också i rikt mått. Finnen, åtföljd af en hundfamilj, fördjupar sig på sina skidor i skogen. A-kadarne ha redan lägrat sig på ett förut altaldt ställe vid en liten sjö och iakttaga den djupa tystnad, som råder omkring dem. Plötsligen höres hundskall inne i skogen; man vaknar Jiksom till ett nytt lif och kort derpå förnimmes ett brak som af ett frambrytande oväder, som närmar sig. Örat är tillfredsställdt och ögat njuter snart en syn, som mången skulle afundas en. Tänk dig hela nejden liksom på en gång uppvärkt till lif, dessu renar i fritt tillstånd s. an skogens alla kanter i tusental störtande ned till sjön, dit de i fullt karriere drifvas af hundarne, som ansträngande sig till det yttersta arbeta sig fram bland snömasso:na. Dessa djur, som förstå sig på de vanliga kommandoorden, veta att på ett beundransvärdt sätt drifvan flocken till de ställen, som deras herre anvisar och knappast ljuder sinnens dånande stämma, fö gläfset förstummas och jagten upphör. Nu avane renarne långsammare, men städse framåt och liksom hota med att vilja passera öfver sjön, hvarföre finnen åter later höra sin väldiga stämma, i det han pekar på den motsatta stranden; hundarne veta genast besked och sätta ogonblickligen i våg för att stanna avantgardet. När de hunnit dit börjar gläfset på nyt och sront göres, hvarefter flocken, under hundarnes oupphörliga skall, formligen packas tillsamman, djuren börja att löpa i cu cirkel omkring hvarandra och hela flocken stannar slutligen midt på sjön. En herrlig syn! Jag ville icke byta bort den mot den yppersta tafla! Sedan flocken derelter delats i 2 afdelningar, låter man djuren hvila sig, ända tills de lagt sig ned, hvarpå räkningen börjar. Så snart man, efter vexelvis upprepad räkning inhemtat renarnes antal, fortsättes föreställningen. Finnen med sin rännsnara träder in i flocken, låter sitt skarpa öga öfverfara de olika märkta öronparen och i ett nu får hau sigto på den ren som han söker, Nu uppstår en allmän rörelse i lägret, ty intet af djuren visar synnerlig lust till att göra bekant-kap med den snura, som finnen nu med en otrolig säkerhet slungar framåt. Man hör ett hvinande ljud af slunglinan, då den far igenom luften, den utsedda renens horn äro invecklade i snaran och de öfriga renarne lemnar den fängne i en för denne mindre behaglig situntion ensam qvar vå valplatsen. Nu först börjar det bli riktigt roligt! Finuen i den ena ändan af den 24 alnar långa linan och renen i den an Ira, hvilka kontraster! Finnens mindre sirliga rörelser och hans ansträngningar för att ej släppa sitt byte, under det att renen på den andra sidan dansar den behagligaste menuctt, smakfullare än den mest öfvade solodansör. Monaetten, som på samma gång är både komisk och vacker, fortfar tills finnen ändtligen halat renen tll sig och pälagt honom tygel, hvarefter båda, ögonskenligen medtagna efter affären, tyckas hemta förnyade krafter till en liknande manöver. Jag vill icke trötta lä-aren med att lita honom följa oss på vår resa från tält ull tält, man själlby vill fjällby, resan skulle blifva tröttande tor honom liksom hon var trivial, kall och besvärlig för oss; kortligen sagt, det ena tältet var det andra likt, Latom oss derföre hellre kasta en blick på själlifvet i allmänhet. Beundransvärd är den lätthet, hvarmed renen banar sig väg genom snömassorna; knappast skulle någon tro att ett så Itt djur kan vada i saon ända tills den står dem tills midt på sidorna och ändå stå ut med att draga slädan (kjpergis) och den resande i full packning. Slädspåret var mången gang så djupt, att snömörjan räckte ända upp till oss der vi sutto i släden. Mången gång var det verkliven pinsamt att se, huru tungt djuret arbetade, huru villigt det lydde tömmen och tåligt mottog bestraffningar, huru långt tungan hängde ut ur muanen på det, ett säkert bevis på öfveranstrangning. Sorgligt att se och erfara är huru liten näring djuren finna på våra torstiga betesmarker, ty att dessa äro sattiga på renmosa derom vittnar nogsamt djurens utseende. Frisk och liflig, som renen är till sin natur, synes han nu ofta trött. Man tänke sig en snömassa al minst 2 alnurs djup; denna skall först bortsparkas och när djuret sedan med mycken ansträngning borrat sig ned ända till jordytan, finner det mången gång frukten af arbetet vara — ett sviket hopp Lika märkvärdig är Skaparens visa anordning i omsorgen för de små renkalfvarnes uppehälle. Dessa ba icke nog krafter för att kunna gräfva sig ner ganom drifvorna och skulle derföre naturligtvis omkomma, såvida de icke kunde lefva af de små smulor, som blifva qvar efter de fullvuxnas Åskafkoing. Då dessa nemligen sparka upp ett hål lör att finna betesmark, slänga de på s mma gång äfven mossa och — ww—— ———