Göteborgsposten – 2 augusti 1866, sida 1

ma betänkte sig icke ett ögonblick längre; hennes små fötter flögo åstad som de tidigare brukade göra. Ett ögonblick derefter kom hon ned, flimtande, hänryckt, med glänsande hår och strålande ögon, i sin allra bästa söndagsklidning och hatt. Drägten var skrynklig nog, men hon var allt för lycklig, i allt för stor själsspänning för att tänka på bristerna i sin toalett. — Ah, Gud! Det kan aldrig gå för sig ser jag, yttrade den gamla damen och såg missbilligande på henne; men hon log i detsa amma så vänligt mot henne, att Ella icke blef det ringaste förskräckt. I — Jag har verkligen ingen annan, sade hon. I John! ropade den gamla damen, hvar är min piga? Bed henne genast komma och tala med mig. Na, då Sir! — Alla hennes tjenare kände henne för vil, för att icke flyga astad på hennes befallningar. kEn piga kom fram liksom genom trolleri. — Na, Bater, skynda dig. Hemta hit den blåa burnusen med silfverskir från skåpet der uppe. Den skall komma att se mycket bra ut, och ett par grå getskinnshandskar, Bater. Och, låt mig se, du skulle icke taga dig bra ut i brokad. Nej hemta den grå sidenklädningen, Bater ; hennes eget klädningslif kan gå an, och