Göteborgsposten – 2 augusti 1866, sida 1

umtiIÅ SI J eende af välmåga. I de äldre delarne äro isserligen gatorna krokiga och på sina stälen äfven tränga, och de offentliga platserna cke synnerligt stora eller regelbundna, men leremot ser man flera med verklig arkitektosisk förmåga upptörda gamla palatser, som illhöra den förnäma mähriska adeln, och ätren borgareståndets mindre anspråksfulla bostäder hafva ett solidt utseende; man ser vid örsta blicken, att de icke blifvit uppförda af låligt material i den enformiga kasernstilen ych blott beräknade på att upptaga så många ryresgäster som möjligt — såsom ofta är falet i Berlin, Wien, Dresden, Mänchen, Hamburg, Breslau och många andra likt svampar uppskjutande städer. På torgen ser man flera madonneoch andra helgonbilder, hvilka liksom de många kyrkorna, af hvilka jag dock cke såg någon af synnerlig betydenhet, bevisa att man befinner sig i en strängt katolsk stad. I nyare tid har ätven en temligen talrik protestantisk församling här uppstått. Den först nyligen uppbyggda protestantiska kyrkan — tills för få år sedan fingo protestanterna ingenstädes i hela Österrike hafva egna kyrkor, utan af synnerlig nåd var blott ett inskränkt antal bönehus tillåtet — är en i götisk stil af rödt tegel uppförd mycket smakfull byggnad, hvilken eger en viss likhet med den berömda nya kyrkan i förstaden Au vid Munchen. En storartad ny byggnad är äfven den polytekniska skolan, hvars rymliga salar nu begagnas som lasarett för sårade preussiska och österrikiska soldater. Eljest har ingen offentlig byggnad, hvarken genom storlek eller stil, gjort särdeles intryck på mig. Ståthållarens palats, i hvilket konungen af Preussen och senare ätven kronprinsen tagit qvarter, utmärker sig i intet afseende synnerligt till det yttre, men innehåller flera salar och praktfullt inredda gemak. En bred, med temligen vackra anläggningar, hvilka dock delvis icke äro fullbordade, försedd promenad, sträcker sig nästan rundtomkring staden, hvarest fästningsvallarne förut lågo, och är mycket omtyckt af Brännerboarne. Nu såg det rätt lifligt ut på de stora gräsplanerna. En del af de tallösa vagnstränerna, hvilka såsom ett visserligen nödvändigt, men ofta äfven rätt betänkligt ondt följer armåen, hade nemligen der uppslagit sitt högqvarter. Ötverallt stodo eller lågo uttröttade hästar med fodertornistrarne för hufvudet; på andra ställen brände de små eldarne, vid hvilka kuskarne vid denna vagnsträn kokade sin enkla måltid. Reqvirerade sachsiska och böhmiska bonddrängar, hvilka med tvång medtörts och nu i hela veckor måst tölja hären, äfvensom berliner-, breslaueroch magdeburger-droskkuskar, som, alldenstund det hemma saknats dem lönande verksamhet, mot god betalning ställt sina utrangerade hästar till armåens disposition funnos här i brokig blandning. Den som närmare känner berlinerdroskkuskarne, kan lätt töreställa sig huru ett par hundra af dessa skola larma och oupphörligt göra goda och dåliga witzar samt hvilken förvirring de skola anställa på det ställe som har den olyckan att herbergera dem. Å andra sidan äro de likväl de pålitligaste och skickligaste formän, hvilka alltid veta att ställa sig och säkrast följa armåen på alla dess komplicerade ilmarscher. Visserligen äro de också de som i sina anspråk äro de oförskämdaste och göra sig intet särdeles samvete öfver att, då en af deras krakar störtat, från första bästa böhmiska eller mänriska bonde taga hans bäst och istället gifva honom en pappersanvisning, som då den icke är af vederbörande embetsman undertecknad, ej har något värde alls. Med den fullkomliga bristen på en kraftig armöpolis i härens rygg — — — ä 5väc—