Göteborgsposten – 31 juli 1866, sida 1

linnet som hon sytt, var det borta, och det var ätven hennes nätta sma hushällsböcker som hon satt sin stolthet i och som hon uppgjort innan hon skulle lemna dem till mrs Ashford att föra; det var älven hennes vackra korallhalsband som hon gick med om aftonen, och hennes perlor med diamant lasen, och hennes vackra brosch som hon tyckte sa mycket om, och hennes guldarmband. Änskönt Elisa och Susan tjenat i huset su länge hon lefvat, hade de aldrig tagit hennes saker, tänkte Ella med en smula bitterhet. — Ganska opassande för din ålder, min kära, mumlade mrs Ashford och kysste henne ömt. Och Ella fick dem aldrig tillbaka. Mänga, många andra saker var det som hon aldrig fick tillbaka, stackars barn. Ack! skatter som voro henne dyrbarare ån det vuckäa korallhalsbandet och guldarmbandet — frihet och förtroende — den hängifna kärleks varma atmosfsor i hvilken hon alltid lefvat, den första platsen i hennes fars hjerta. Den skulle aldrig bli hennes igen hade en viss person beslutat. Den enda, ursäkten för mrs Ashford är alt hon var mycket förälskad i sin man och så egoistisk var hennes tillgifvenhet fär honom att hon var svartsjuk på lilla Ella för all den omvärdnad och ömhet hon egnat sin far under