Göteborgsposten – 31 juli 1866, sida 1

Iy — utsägom ordet — mellan Warberg och Marstrand (Irän värdshusen till badhusen, från badwadanerna till de resp. intendenterna) har från och med år en kamp på lif och död börjat. Hur skall den ykta? Hvem skall bli Preussen? Hvilken Österrike? Qui vivra, ver Jag nämnde nyss ett vid om ediket utmed pilhnärken. Det var ett betecknande och expressivt utryck, ser ni, och som orusyndighet just ej utgör er dämjuke tjenares starkaste sida, måsie han taga vara på sådana guldkorn. Jag tar således fast på deta. Ja, kan ni tro det, min herre, att den mest begagnade gångvägen till hamn n, i så många år och ännu i lag får utgöras af et grundt, bredt dike, bokstasligen detta? Ty ej kan den utmed pilhäcken löpande gropen vilja göra anspråk på att kallas väg? När man länker på denna, tänker på det gamla badhuset, tänker på de gamla bassinerna, har man svårt att tro, let vår bortskämda generation anno Domini före det som nu räknas, kunnat nöja sig med sådana arrangementer. På sanningen af det så otta upprepade Ehrensvärdska yttrandet, att vi äro en trög nation, full af hetsigheter, ha Warbergsboarne gitvit ett nytt, eklutant bevis, Länge hvilade man på sina lagrar — ty man tyckte nog, att man gjort allt så präktigt, då man hunnit få de gamla iurättningarne i ordning — men sa började Marstrand att vilja spela Österrike bland badorterna, och detta väckte Warberg-boarne ur deras lethargi. Dock, sedan man väl gnuggat sömnen ur ögonen var man ej sen att iföra sig Lunkentusstöflorne, och nu får Murstrand se sig om att ej Warberg springer långt framom det, ifall det ej redan är undangjordt. Nu, min herre, vet ni, hur vi ha det här. Jag behöfver blott tillägga, att ehuru vi höra till de olycklige, som måste vänta ett par dagar i stöten på ska tidningar, så politisera vi alldeles förbält. Ni skulle blott en gång vara med på verandan hos Pehrsons skulle ni få erfara. Ofta får man höra rätt klyftiga resonnemanger, men här som öfverallt, är man ej alltid ämnet vuxen, så att när den ene talar om gärdesgårdar, talar den andre om prestgärdar, och frågor och svar äro ofta nog lika mycket slägt med hvarandra som prosten Hollberg och baron Holberg hvilka hade hvar sin far — men ej samma mor. För min egen del hatar jag alla politiska diskussioner ofvanpå maten. De störa matsmältningen, och jag sitter derföre hellre med cigarren i mun och halfslutna ögon som en tacksam, men stum åhörare. Venetien, Ungern, Bismarck, Napoleon, Cialdini, Garibaldi — surrar allt omkring mig som ur en bikupa. En stund hör jag på, men mellan de halfslutna ögonlocken ser jag ett par moln segla fram öfver fästningen; dessa leda mina tankar in i en annan strömfåra, och dessutom, Har du godt middagsbord med vin Och sen en god cigarr, Och grubblar på en väns ruin Och ej ger politiken hin, Du är en erbenarr.