Göteborgsposten – 30 juli 1866, sida 1

till hjerta och sinne ryska bladet, bör Danmark, för att återvinna sin maktställning, i händelse af en sådan konflikt sluta förbund med Ryssland, som då utan tvifvel skall skasla det tillbaka dess forna provinser i Sverige. Vi behöfva väl icke säga, att dessa åsigter ej utöfva det ringaste inflytande hos sjelfva danska tolket eller hos den bildade delen at detta, med undantag at den reaktionära cliquen på höjderna. Men man bör likväl icke alldeles lemna ur räkningen detta idislande af en och samma sak, som måhända kan vinna sig än en proselyt, än en annan. Den af Ryssland underhållna tidn. Le Nord i Brissel serverar nu och ofta sina läsare med artiklar ötver gränsboarnes tvister i norska Finmarken och beklagar sig redan öfver den förmenta oförrätt som de inflyttande finnarne skola åtröna af de norska myndigheterna. Härtill kommer den ifver hvarmed de ultra fenomanerna i sjeltva Finland kastat sig öfver saken och börjat skrika öfver förtryck m. m. Allt detta har varit mer än tillräckligt, att tvinga frågan fram på tapeten, isynnerhet som mången uti den tystnad och stillhet, hvarmed Ryssland ser Preussen utvidga sin maktstallning i norra Tyskland och vid Nordsjön, vill skönja ett bevis på någon hemlig öfverenskommelse mellan Petersburg och Berlin, enl. hvilken Ryssland nu stillatigande ser Preussens makt stiga, för att Preussen sedan skall stillatigande se Ryssland skaffa sig den länge eftertraktade kuststräckan i Norge, som gifver det tillträde till Nordsjön och läter det andas fritt äfven häruppe. Det kan ej ha undgått någon, att ryska regeringen, för hvarje gång den franska stått i beredskap att uppträda med mera bestämdhet i den nu pågående europeiska förveckling, framträdt och förklarat, att hon skall iakttaga neutralitet cills någon annan europeisk makt inblandar sig. Kan man ej vara berättigad att tro detta vara frukten ar en öfverenskommelse mellan Ryssland och Preussen mot vederlag i en framtid. Härmed må nu vara huru som helst, det kan ej bestridas att denna öfverenskommelse är en möjlighet, och redan detta är tillräckligt, för att tvinga oss att taga äfven detta i betraktande. Sedan Aftonbladet för någon vecka sedan berörde saken, genom att återgifva en liberal transk tidnings varningar härom, finna vi den samtidigt omfattad och uppställd på diskussionsordningen inom samtlige de nordiska ländernas förnämsta ledande tidningar. Vi nämna nu särskilt Fedrelandet i Danmark och Helsingfors Dagbiad, hvilka båda blads uppfattning af saken det naturligtvis bör vara at det största intresse att lära känna. Fedrelandet yttrar bl. a.: Det är en dålig tröst för Slesvigs förlust, att annorstädes uppstå svårigheter af samma slag som ae, hvilka vållat förlusten; men det är af ett ej ringa, om än sorgblandadt intresse att se, huru andra söka förebygga faror, hvilka öfverväldigat oss sjelfva, och intresset växer, eftersom det är hos våra stamläder och närmaste grannar, hos hvilka detta forsiggar. I de nordligaste trakterna af Norge och Sverige, och isynnerhet i norska Finnmarken, har ett Polar-Slesvig lör längesedan börjat uppstå; der försiggår en invandring af en främmande, den finsk-lappska nationaliteten, som, ifall den tränger den norska befolkningen tillbaka och håller sig afsöndrad i hänsyn till språk, seder och lefnadssätt, lätt kan leda till Finnmarkens förlust, emedan det land, hvarifrån invandringen kommer, lyder under Rysslands sjelfherrskare. Fastän ryssarne, det olyckliga Polens undertryckare, hysa ännu mindre aktning för andra nationaliteter, än deras halfciviliserade själafränder i Tyskland, kan nemligen den finsk-lappska invandringen i det nordligaste Norge likväl blifva en mycket beqväm förevänning aut sätta sig i besittning al de isfria hamnarne vid Nordsjön, hvilka för Ryssland hafva samma betydelse, som Slesvigs och Holsteins för Preussen. Den största faran ligger deri, att stämningen bland Finnmarkens norska innebyggare synes ovillig och ovänlig såväl mot lapparne som mot de alltjemt invandrande driftiga och raska finska arbetarne, hvarigenom nationaliteterna hållas skarpt sondrade ifrån hvarandra och den svagare är utsatt för att lida orätt, under det att läkemedlet skall ligga i ett fredligt samlif, som efter hand smälter dem tillsammans och gör att de icke nordiska nationaliteterna öfvergär i den norska. Hvad som nger hopp om, att detta skall lyckas, är, att ett beydligt antal finska och lappska familjer redan förstå let norska språket, fastän man först på de allra sista I wen börjat bibringa dem kunskap derom. Feodrel.ställer sig derför på den högt iktade norrmannen prof. Daas sida, då han