Göteborgsposten – 26 juli 1866, sida 1

En korrespondent till Journal des Döbats skrifver från Padua d. 14 d:s: Padua är berusad at glädje. Innevånarne i denna stad, som i de svåraste tiderna ha visat så mycken fasthet, synas slagna med förvåning öfver den plötsliga befrielsen och tro sig drömma. När man ser de ställningar som österrikarne lemnat utan att försvara dem, begriper man verkligen huru många strider, huru lång tid, huru många menniskolif det skulle kostat att småningom erötra Venetien. Katastrofen vid Sadowa har på en enda dag kullkastat den mur, som man i 23 delar af ett sekel upprest för att betrygga besittningen at en provins som har den mest ärofulla plats i Italiens historia. Emellertid måste man medgitva, att österrikiska herraväldet icke varit det värsta för Italien. Om Bourbonerna i Neapel och påtvedömet upplört sig på samma sätt, skulle Italien aldrig ha uppfyllt verlden med sina förtviflans rop. Det finnes trenne saker, förutom det att de äro utlänningar, som gjort österrikarne hatade i Italien: polisen, gensdarmerna och kroaterna. Jag talar icke här om presterna, hvilka här — etter order från Ron — liksom annorstädes äro mera österrikiskt än Frans Josef sjelf. Bland 600 prester som läsa messor i Padua, finnes måhända 50 son skulle läsa en sådan för Italien. Sjeltva be. tolkningen i Padua förstår ej hvad det vill g———