Göteborgsposten – 26 juli 1866, sida 1

äl pipan som på plugsen utskurit longitudiella fåror tvärsöfver gängerna, hvarigenom en senare kan skjutas in på sin plats utan krufning, enär de delar af gängerna, som varlemnats på pluggen passera utefter fåorna eller fördjupningarne i pipan och vice ersa. Då pluggen blifvit införd på sin plats, ir det tillräckligt att med en liten härstång rrida den ett sjettedels hvarf för att gängorna skola gripa i hvarandra. Låset behötver ej indras, och de gamla knallhattarne kunna användas, men de behöfva ej nu handteras af soldaternas klumpiga fingrar utan aro fästade ett hål, som blitvit anbragt i botten at patronen. Soldaten har således blott att framtaga denna och trycka dess ända, som fasthåller knallhatten mot cylindern, hvilken blifvit groffilad för att fästa vid knallhatten, innan han lägger patronen i rettlan. De nya gevären konstrueras etter Remingtons metod. De skola förses med patroner som äro inlagda i ett kopparhölje med en ring kring botten, i hvilken ring knallsatsen ligger. Den säges kunna aflossa 13 skott i minuten och skall förmodligen visa sig som ett fruktansvärdt vapen. Alla privata och allmänna fabriker skola användas för att förfärdiga dessa nya vapen, men Wienerarsenalen skall icke vidare erbjuda denna anblick af ilrig verksamhet, som vanligen är kurakteristisk för dylika stora fabriksetablissementer under alla krigstider. Alla maskinerier, alla samlingar af gamla vapen, den ryktbara kedja af 8,000 länkar, med hvilka turkarne år 1529 alstängde segelfarten på Donau, det förråd a! 150,000 sidovapen, hvilket utgjort reserv för armeen och ännu är orördt — allt detta skall sändas till Ungern. Den rock som ej kunde motstå den olyckliga kula, hvilken bragte död åt Gustaf Adolf vid Litzen, samlingen af kejserliga pansar och krigsdrägter, Mahomets gröna baner, som eröfrades från turkarne å 1683, trofcer, vapen och rustningar hafva blif vit öfverlemnade i inpackarnes händer, oel skola nu ha att tacka, icke som förr tappr: ryttare, hvilka buro dem i stridens tummel utan koffertar och lokomotiver för att ickt falla i fiendens händer. Den enda tröstentö en österrikare som åskådar denna sorglig flyttning är att se en rad bronskanoner, sor blifvit tagna från italienarne.