Göteborgsposten – 26 juli 1866, sida 1

liljor och hög böjlig vass. Der finnes också fruktträdgårdar, hvarest stora purpurröda blommor sola sig på murarne och sniglar ligga och sofva emellan deras höga mörka blad. Äfven finnes der drifhus, hvarest tunga druf klasar hänga ned på det sätt att man blott behöfver öppna munnen för att de fullkomligt färdiga och sockersöta skola nedfalla i munnen på en. Stundom har det unga paret utom alla dessa goda saker äfven ungdomens herr liga gåfvor — skönhet och ett gladt älskvärdt lynne. Förliden dag sade någon att det såg ut som om Fortuna knappast visste hvad hon gjorde, då hon på detta sätt öfveröste ett ensamt par med alla sina gåfvor, medan andra lemnades blottade, förglömda, vanärade, klippta och skållade. Och likväl skulle verlden vara alltför sorglig, om man icke emellanåt här och der såg lycka. Man skulle knappast tro att den funnes till ifall det icke funnes unga, glada och hänryckta, ingen som man med tillfredsställelse kan tänka på eller något litet missunna. Åsynen af en stor lycka är på vissa tider af ens lit liksom att lyssna till harmonisk musik eller att beskåda sköna bilder. Den tyckes väcka tankar om möjligheter, den väcker längtan hos sorgbundet folk; men medan de, måhända ännu med en smula knarrighet, bilda sina önskningar, erkänna de, att