Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 2

ipptagas af fredsunderhandlingar. om dessa tranda, hvilket är mycket möjligt, börjas åter campen, så tramt icke under stilleståndet förlållanden inträda, hvilka ändra hela sakernas utseende. De preussiska tidningarne förebrå med bittra ord Bayern derför att det nu förmenas vilja uppegga Osterrike till kampens fortsättande och ej är hugadt för fred. Italien behandlas med en förvånande negligence, och Köln. 2eit., som törut varit at helt annan mening i atseende på Italiens betydelse i kriget, säger nu, att de svårigheter för en ötverenskommelse, som Italien skall resa med hänsyn till italienska Tyrolen, snart skola af Frankrike undanrödjas, så att blott är på Österrike det beror, om en fred skall komma till stånd eller icke. Ljudet är verkligen nu i skällan ett annat än förut. Då ville man i Preussen ej veta at Frankrikes inblandning, italienarne skulle endast lyssna till sina egna nationalitetsbehof — men nu, då Preussen vill freden, nu skall det beskedligt lyda Frankrike... Så går det... Kuriöst är, att den siste österrikiske ståthållaren i Venedig, riddar Toggenburg, nu i ellofte timman, sedan Venetien redan atträdts at Österrike, ännu för ett par dagar sedan genom ett storståtligt dekret i ett slag förbjudit i Venetien — 22 utländska tidningar, bland dessa ätven — mirabile dictu! — konungariket Italiens egen officiela statstidning samt Kladderadatsch, hvilken senare nu antagligen ej skall underlåta att pryda sina karrikatyrsidor med den bålde riddarens sista angrepp mot väderqvarnen -pressen. En annan minst lika klassisk åtgärd är den af Venedigs borgmästare uttärdade befallning, att hvarje venetianare skall proviantera för tre månader. Man har afträdt Venetien, men vill likväl behålla Venedig! Från Rovigo meddelas derjemte d. 20:de, att österrikarne upprätta batterier i Mestre (nära Venedig) och på vägen från Padua till Treviso. Kommendanten i Verona har äfvenledes betallt sin stads innevånare, att ånyo proviantera för tre månader. På vägen tll 3elluno och i Brenta-dalen ha broarne förstörts, för att afbryta förbindelsen med Pieve di Cadore. ÖGsterrikarne utrymma Belluno och Feltre. — Vilja då österrikarne locka italienarne till väpnadt angrepp mot Yenedig, för att få den vandaliska glädjen att förstöra denna monumentala stad, innan den för artill lemnas tillbaka till italienarne ? Inom Englands underhus uttalade Laing sig d. 21 d:s för non-intervention i Tyskland. Derigenom skulle Italien och Tyskland bli stora och oberoende i Englands och Englands och Europas, ja, i sjelfva Österrikes intresse. Laing hoppas, att regeringen icke skall, utan att fråga parlamentet till råds, företaga någon beväpnad inblandring. ILOTSman frmhöll skilnaden mellan de franska och de engelska intressena. England önskar, att Italien och Tyskland må bli mäktiga och oberoende; Frankrike tvärtom. Osterrike bör till eget och allmänt bästa skiljas från Italien obh tyska förbundet. Grefve Bismarck fuliföljer nu verkligt stora och allmänt nyttiga mål. Bowyer yttrade sig för Osterrike. Gladstone nitalade sin sympati för Italiens och Tysklands sjelfständighetskamp. Preussens supremati skall bli en allmän välgorning. Osterrike har tillräckligt spelrum utom Tyskland. Utrikesministern Stanley afrådde från hvarje väpnad inblandning. England är helt och hållet obundet ocb har hittills af humanitet understödt det franska förslaget till vapenstilleständ. Frankrike har, såvidt han vet, ej för afsigt att företaga någon väpnad inblandning. Eugland kan icke påtränga Osterrike något utan kännedom om alla de preussiska fredsvilkoren. Upprättandet at ett kompakt Nordtyskland strider icke mot det engelska intresset. Regeringen skall städse så mycket som möjligt rådgöra med parlamentet. I Frankrike har i Nancy firats en lysande fest med anledning af 100:de årsdagen at Lothringens insörlifvande med Frankrike. Festen var ämnad att bli en storartad demonstration å kejsarens rida; men Napoleon har ej kunnat besöka den, utan blott representerats af sin gemål. Det är nu redan en gammal nyhet och vi skulle ej velat komma så här på efterkälken med densamma, om vi icke funnit platsen Nancys historiska minne i mer än ett afseende beaktansvärdt. Det var nemligen i denna stad som Stanislaus slutade sin lefnad, efter det han någon tid innehatt Polens tron, för hvilken han hade Carl XII att tacka. Efter Carl XII:s fall sanu ban en tillflykt i Frankrike och slog sig ned i Weissenburg i Elsass. Sex år senare blef hans dotter, Maria Leczinska, gift med Ludvig XV. Efter en mängd äfventyr fick han slutligen hertigdömet Lothringen i förlä