Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 2

och kysste Lif, och tårarne stodo honom i ögonen. Derefter ville han lemna dem, men Gunnar höll honom tillbaka. — Det finnes ännu plats för dig här, ifall du vill, sade han. Aslag skakade blott på hufvudet, men Lif räckte fram barnet emot honom och hviskade: — Vill du åter lemna bade det och mig, och vill du att vi för andra gangen skola börja söka efter dig? Nu voro hans krafter brutna, han vände sig, fattade Lif vid den ena handen och Gunnar vid den andra och sade: Gud välsigne er begge två! Nu tror jag förvisso att tattaren skall bli en bra karl! Manga är ha förflutit sedan den aftonen. Gunnars önskan att få dö i frid på Ilangenhar blifvit uppfylld, och Aslag och Tif stodo vid hans läger då han drog sin sista suck. Och under hela tiden hade ej vexlats ett ondt ord mellan Gunnar och hans sv rson. Nu rader Aslag på Haugen och har drifvit upp den till en god egendom. Lif sitter glad och lycklig inne i stugan vid sin spinnrock, medan en rask pojke leker på gårdsplanen. Det är llle Gunnar, som nu vuxit upp och är ej litet stolt när han sitter öfverst på lasset och reser till staden med sin far. Men Aslag har ännu jen oro i blodet, och hvarje år då sommarvärmen