Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 2

Italien tvekade likväl icke om att lemna offIi ret. Den högt ansedde man, som afrådde, u general Lamarmora, undanträngdes och en ny 5 regime inträdde, allt unaer Preussens auspik cier och med högt bifall från dettas press. ih Skall Preussen nu vara beredt å sin sida till 1 uppoffringar för Italiens sak? Derpå kan man! med skäl tvifla, och Italien skall, om det ej l å sin sida ger vika för påtryckningar, utan tvifvel finna, att Preussen är redo lemna alt sido sin allierade och sluta separat fred med Österrike. Den plötsliga svängningen inom il den preussiska pressen i dess språk mot Ita-II lien talar härför. Den tidigare vänskapen har st lemnat rum för en viss harm ötver en f. d.l! medhjelpares efterhängsenhet; och de många! irriterande uppmaningarne till Italien, medan Preussen ännu behötde detta, att stå fast vid sitt ord och ej taga som en skänk af franske kejsaren hvad det kunde i förening med Preussen vinna genom vapen, ha förbytts till hån öfver italienarnes teaterskryt, deras Vrövl i st. t. handling. Härnäst skola vi, om Italien står fast vid sin fordran på Tyrolen, finna preussiska pressen fientlig mot Italien och snabb i att uppmana Bismarck till att lemna dess fordringar ur räkningen. Preussen representerar, likasom England, egoismen i stort, och uppställer den som princip i dagens politik. Preussen vill nu freden med Österrike, ty det vet, att ett slag med nederlag för de preussiska vapnen är en möjlighet, och i samma ögonblick som de verkligen drabbas at ett nederlag. skall hela den höga triumfbyggnaden talla sönder, de vunna segrarne bli utan resultat och Preussens öfvervälde i Tyskland) mer än någonsin stå på spel, ty Preussens framgång och välde der hvila i närvarande ögonblick uteslutande på de preussiska vapnens tramgång. Skulle denna nu slå slint, skulle vi ock snart höra omtalas en stark svängning inom den allmänna meningen mot Preussen. Times påpekar ock i gauska målande drag hvilka faror som möjligen kunna uppresa sig för Preussen, sägande bl. a: Det skulle vara oförnuftigt att hysa en absolut förtröstan till att lyckan skall förblifva dessa preussiska favor huld, som hon hittills så ståndaktigt gynnat. Preussarne hatva spelat ett högt spel; de utföra ett vildt vågstycke ; de hafva ryckt temhundra (engelska) mil in på en fiendes område; de äro genom trenne stora konungariken skiljda från sin operationsbasis; de ha lemnat fientliga fästningar i sin rygg och sina flanker. Framgång, oafbruton framgång är för dem en nödvändighet, ett lifsvilkor. Följderna af en motgång skulle öfvergå all beräkning. De hafva midtemot sig en fiende, som enl. all sannolikhet är dem öfverlägsen till antal, men alldeles icke underlägsen i afseende på styrka och mod, oförskräckt äfven i nederlaget, och till en del ej allenast icko nedbruten, utan uppblåst öfver en ny seger. De hafva framför sig en bred och djup flod, en lång linie af befästningar, en betydande rad tungt artilleri. Preussarne synas medvetna om sin fara och anstränga alla sina krafter, för att få ihop hela den styrka, som står till deras förfogande. Förbindelserna mellan deras olika kårer upprätthållas med den största sorgfällighet, och alla deras rörelser åsyfta en allmän sammandragning mot Floridsdorflinierna, hvilka enl. all sannolikhet skola vara den första skådeplatsen för den möjligen kommande striden. Det skall vara svårt för preussarne att blott i afseende på numerisk styrka kunna uppväga sina fiender, och om de, hvilket synes troligast, äro underlägsna i antal, skola de behötva all den kraft, som de utvecklat i Nachod och vid Sadowa, icke allenast för att tå öfverhand öfver dem, som kunna uppställas emot dem, utan äfven för att besegra de hinder, som fiendens ställning företer, och denna ursinniga, förtviflade beslutsamhet, hvarmed en så ädel, krigisk race som österrikarne säkerligen skall hålla sig fast under sin kejsares ögon och för hufvudstadens försvar. För alla eventualiteter fortfara äfven preussarne i sina omsattande rustningar. För operationerna mot de böhmiska sästningarne hafva några cerneringskärer med stor belägringspark upprättats, hvilka genast skola börja sitt arbete. General v. Falckenstein är utnämnd till guvernör i Böhmen och redan under väg dit. Dresden omgifves af sex stora skansverk, på hvilka ifrigt arbetas. Preussens visade plötsliga fredshåg har väckt förvåning äfven i Paris, der man oaktadt alla uppgifter från de säkraste källor nu ej vill rätt tro på den snara freden. Också torde denna ej ligga så nära för handen som man törmodat. Det blott den fem dagars vapenhvilan, som är faktisk och inträdd. Om fredspreliminärerna härvid bli undertecknade, uta dar Fananstillesfsndet ach kam mar sanna.— —— —