Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 2

h—nan n———— cQ stod framför honom med nedslagna ögon och vull af blygsel. — Slå mig nu, Gunnar Haugen, sade han slutligen och lyftade upp hufvudet, eller gör med mig hvad du vill, jag skall ej röra mig från platsen. Men nu skall du höra sanningen. Jag sökte efter dig för att skada dig och jag imnade sätta eld på din gård i natt. Jag ville komma hit allena, träda in i stugan och påminna dig om det onda du gjorde min far; jag ville uppägga dig till strid och så ville jag pr öfva hvem som var den starkaste. Jag kundo ej göra det på något annat sätt. Hvarföre slar du mig ej? Hvarföre beröfvade du mig min styrka? Dock, Gud välsigne dig för det du gjorde det! Jag gick öfver fjället och gladde mig vid tanken på att du skulle störta dig öfver mig, i mig och kasta ut mig. Oh, huru har jag ej lidit i dag medan jag gick liksom i en dim ma, men nu — — Gud vilsigne dig för det du tagit emot mitt barn det glömmer jag aldrig! Och den förtrollning som fått makt med mig, den är nu borta! Hvad här är godt oc h behagligt innn i stugan! Och du, Lif — huru har du kommit hit? Men det är detsamma. Slå mig, Gunnar Haugen, annars får jag intet lugn — slå mig innan jag går, och Gud vilsigne dig om du vill vara god mot barnet! Han tryckte Gunnars händer, omfamnade