Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 1

drog henne fram till spiseln. IIan blaste upp elden, tog en brand i handen och lyste i hennes ansigte. — Herre Gud, hvad du är förändrad, sade han; du ser så mager och gammal ut; men värm dig — sätt dig ned, mitt barn. Han tryckte åter hennes hand och rösten var nira att svika honom. Lif hade stått tyst och blott stirrat på sin fader. Hon såg att det mörka håret hade blifvit hvitt, att de hårda och stränga dragen voro mildrade och att det böjda hufvudet åter var lyftadt. (ind ske lof, så var det då sannt hvad hon hört! Hon vaknade liksom vid Gunnars ord då han tryckte ned henne på spiselhällen. — Nej, det är hvarken tid för mig eller dig att sitta stilla nu, käre fader, sade hon med darrande röst och slog sina armar omkring hans hals; Aslag skall snart vara här, och hun söker efter dig för att göra dig ondt; han kommer med ett helt följe, och de skola bränna ned garden öfver ditt hufvud; skynda nedåt byn och blif der i natt, jag skall taga emot honom, ty mig gör han ingenting; men han skulle kunna mörda dig, ifall han finge ögonen på dig. Kom, skynda dig ned till slätten, käre fader; men säg det icke till någon menniska, berätta icke ett ord derom och tro icke alltför