Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 1

91. IIIECIUIIDL Dyra är 1 husCLN-. od VIC ———— — ämnen om hvilka vi samtalade. Det var ett kroatregemente som nu steg upp på tåget. Det bestod af storväxta karlar med föga lifligt anletsuttryck. Åro de goda soldater? — Åh endast någorlunda. De marschera illa och behöfva sträng disciplin. I afseende på ungrarne var han ej så gynnsam i sina utlätanden som många äro. Do äro mycket olika. De äro bättre som kavallerister än som artillerister och äro ej så goda som tyskarne i något afscende. Polackarne voro utan tvifvel ytterst tappra, men vankelmodiga. Italienarne vore mycket goda, då de vore goda, men då de icke vore det så vore de sämre än dåliga. Nej, tysken, pur et sönple, han var soldat och felet var att de i armåen hade annat än tyskar. Han satte österrikiska artilleriet först, derefter de tyska kavalleristerna, så de ungerska, derefter polackarne och sedan några af det ungerska infanteriet — resten vore värda intet. Slutligen kom äfven vår tur att stiga upp i tåget. Då den enda andraklassvagnen som fanns var upptagen af sårade, satte vi oss i en vanlig neititscheiner, och det enda som gjorde att vi ej befunno oss vid präktigt lynne, var att vår nästa granne var en ammunitionsvagn. Ett dylikt fordon är nu i och för sig sjelf icke så mycket att anmärka emot, men då detsamma är öppet, ammunitionen ligger snart sagdt obetäckt och tåget drages af ett lokomotiv, som under hela färden utsprutar eldgnistor, antager det en betydelse som ej kan fästas vid dess normala beskaffenhet. Då vidare denna vagn är betäckt af torra höknippor ökas det intresse man vid densamma tästar betydligt, och då slutligen besagde höknippor begagnas som bädd af en för betraktelser fallen artillerist, som rökar en mycket lång pipa och sofver med densamma i munnen, så behöfver man verkligen vara temligen van vid dylikt för att likgiltigt kunna upptatta sin ställning. Just som vi skulle ge oss i väg framgalopperade en munter österrikisk officer, tillkännagifvande att vi skulle komma att slå oss fram på vägen, alldenstund preussarne vore i Lundenburg. I Brodek och Prerau lågo betydliga österrikiska truppstyrkor i de öppna fälten nära jernvägen och solens sista strålar föllo på en trupp kyrassierers hjelmar, hvilka ryttare ilade utöfver fältet liksom förföljande någon okänd fiende. Innan qvällen inbröt var der en liten scen af annan beskaffenhet. På ett fält nära en bondgård stod ett kompani ungerskt infanteri, uppställdt i tre sidor af en fyrkant. I medelpunkten stod en grupp officerare omkring några soldater, på ett afstånd från hvilka stod en man klädd i svart. Denne var, såsom man såg af tillredelserna, en som var dömd att skjutas. Några qvinnor tittade nyfiket genom soldaternas leder, medan andra skyndade tillbaka till bondgården med sina förkläden för ansigtet. Vi ansträngde våra ögon och öron för att se den hvirflande röken och höra den dödande salvan; men en vändning på vägen dolde scenen och hjulens rassel förtog de skarpa smällar, som voro de sista ljud den olycklige hörde. Före klockan åtta på aftonen voro vi i Wien. Otverallt uniformer. En stor här är lägrad härstädes. Nära intill ligga Wagram och Essling, men är icke Aspern äfven nära till hands? Österrikes hjerta är ej i Wien. Se, hvilka horder, som lägrat sig vid den snabba Donau, för att stänga vägen för fienden. Mången preussare måste finna sin hviloplats på dessa vidsträckta fält innan hans kungliga herre får sätta sin fot i dessa kejsares palats, som skänkte hans förtäder deras krona. Han skall behöfva Napoleon I:s hela snille och lycka för att vinna de stora slag som erfordras, innan han står på Mariahilfs höjder.