Göteborgsposten – 25 juli 1866, sida 1

— — — W ä q— gat sig och inga poster skulle komma att gå efter följande dagen. Med den vänlighet och artighet som karakterisera alla högre österriska officerare lofvade general Kricz oss att lemna oss pass för oss sjeliva, hästar och bagage, och vi beredde oss ull att packa in med ens, medan i högqvarteret en patrull och vakt åkte in med vagnar tillhöriga en preussisk sältpost, som de uppfångat. IIvad som var af ännu mera värde — de hade fångat en tidningskorrespondent. Till en början hoppades jag nä stan att någon ersättning väntade mig för de beständiga lidanden som förorsakats mig af de ständigt angripande cyskarne, i det att man gripit en korrespondent som alltid förföljer mig, alltid hotar mina kommunikationer och sätter mig i belägringstillstånd, medan han går omkring som han behagar och vinner segrar samt obehindradt afsänder sina bref om dem. Jag gjorde mig beredd att vara mild som Titus, då jag fick veta att det icke var en militärisk korrespondent vid preussiska högqvarteret, som blifvit tagen, då han så karakteristiskt försvarade posten med sitt lif, utan en herre, som representerade kKreuz-Zeitung i Berlin. Ålldenstund man i hans fickor funnit proklamationer, som uppmanade ungrarne till uppror, kommer han att bli sänd till Wien för att undergå laga ransakning. Tidigt på morgonen följande dag gingo jag och min kamrat till högqvartersstabens byrå för att erhålla våra pass af general Kricz och taga afsked af general Benedek. Denne kom in medan vi voro tillsammans med general Kricz och emottog oss med den öppenhet samt enkla naturliga hjertlighet och rättframhet, som tillegnar honom alla deras hjertan, hvilka komma i hans närhet. Han tycktes vara litet magrare än han var vid Königgrätz; men hans öga var lika glänsande och klart, hans röst lika klangtull och hans åtbörder lika lifliga som vanligt. Hans atsked at min följeslagare var hjertligt och han omfamnade honom som en kamrat på stridsfältet. Ingen har någonsin råkat Ludvig Benedek utan att tycka om honom eller skiljts från honom utan ledsnad, och aldrig drog en tapprare soldat sin värja än den besegrade anföraren öfver österrikiska hären vid Königgrätz — nu befälhafvare för en här och den blifvande försvararen af ett belägradt läger. Vår resa till Wien är väl värd att minnas. Kl. 1,30 e. m. bosann sig vår lilla retirerande kår af två korrespondenter jemte hästar, effekter och tjenare vid jernvägsstationen i Olmitz, hvilken var sjelfva kratern för en militärisk eruption och utsände bantåg efter bantåg at artilleri och intanteri mot södern. Svårigheten att komma åt detta håll bevisade ett tel i österrikiska armöens sältorganisation, hvilket måste afbjelpas om det ej skall förorsaka allvarsamma olyckor. Det finnes ej tillräckligt gensdarmeri för att hålla vägarne klara och bantågen i ordning, och alla bryggor och passager voro upptyllda med vagnar at de mest olika sormer under kontroll at körsvenner, bvilkas tungomal voro ännu mångfaldigare. Den mängd hotelser och eder samt ännu mera tvingande åtgärder som vid dessa tillfällen användas kunna lätt anas. Då vi hunnit till stationen var icke mycket vidare att göra. Så fort som de at 40 eller 50 vagnar bestående tränerna kunde tyllas med sitt lefvande traktgods af trupper, sändes de söderut, och i denna del af deras göromål fanns intet skäl till klagomål mot den österrikiska administrationen. I hvar och en af jernbansvagnarne så 28 eller högst 30 man rum. Då på bangården vagnen kommer midt emot soldaterna, marschera de två och två ur ledet, etter order af sin officer, tills denna vagn blir tylld. En annan töres fram i stället och samma procedur. Ett enda bantåg tog med lätthet upp en hel bataljon. Derefter upptogs platsen at ett annat tåg och en annan bataljon. Men det dröjde länge ändå, innan vår tur kom. Jag stod mer än en timma och betraktade truppernas aflärd, under tiden samtalande med en rätt intelligent artilleriofficer, som helt öppet tillkännagaf sin åsigt i alla de