Göteborgsposten – 23 juli 1866, sida 2

att kalla Tyskland till vapen emo: honom i ett nationalkrig, om han ej lät Preussen räda. Det kan ej bestridas, att häri ligger en djup förödmjukelse för Frankrikes politik, en förmjukelse som endast kan minskas genom ett nytt anslag och en handling i annan riktning. Man skulle kunna tänka sig, att då Preussen nu, gentemot Österrike, förklarat sig strida helt och hållet i tyskt nationalintresse, Frankrike antecknar detta till minnes, för att använda Preussens eget vapen mot detsamma sjelft. Liksom Preussen i nästa månad skall sätta en farce med titeln allmän omröstning på scenen genom ett tyskt parlament, hvilket naturligen skall rösta efter Preussens önskan, sålunda kan Frankrike härnäst fordra, att Preussen äfven skall gifva efter, då andra nationalitetsfrågor kräfva sitt afgörande i ett intresse, som är alldeles motsatt Preussens, såsom t. ex. i Rhenprovinserna i preussiska delen af Polen, i Slesvig m. m. Skall Frankrike äfven, då tillfället inträder, framställa denna fordran, eller står det i begrepp att nedträda från sin höga piedestal, i st. f. ideens fana proklamera egoismens och kanske, likasom en engelsk statsman förklarat Storbritannien mera vara en asiatisk, än en europeisk stat, säga, att Frankrike är mera en afrikansk eller mexicansk stat, än en europeisk. För den europeiska solktrihetens skull antaga vi heldre det förra, än det senare, isynnerbet som Frankrike i England har ett varnande exempel på, huru hastigt en makt kan i våra dagar nedsjunka till betydelselöshet. Men hvad har Österrike härunder att göra, sedan det nu blifvit af Frankrike öfvergifvet, enligt ett förment yttrande af Napoleon III, derför att Åingen kan begära, att han skall gå med ett kadaver? Sannolikt gör Österrike bäst, om det nu afgjordt uppgifver sin gamla olycksbringande politik. att låta de tyska landsdelarnes intressen vara de otvervägande i kejsardömet, öfvergår öppet från tysk till sydslavisk monarki, tillfredsställer de slaviska betolkningarnes nationala fordringar och samlar dessa kring sina fanor i en öfvervägande styrka, för att genom ett nytt och lyckligt fälttåg nedslå preussarnes öfvermod och så medelst bevisa sin rätt att ännu vara en stormakt, nu starkare än någonsin genom betolkningarnes homogenitet, och ännu förmögen att hindra czarväldets framträngande mot söder och sydvest. Times behandlar i en artikel detta ämne och säger bl. a.: Från den tid då de små hertigarne af Österrike aspirerade på den kejserliga purpurn och genom lyckliga äktenskapsförbindelser och arf kommo i besittning at stora icketyska områden, —från den tiden har deras politik oföränderligt bestått i att göra deras icke-tyska områden till en valmaskin, för att betrygga kejsardömet, och i att begagna deras kejserliga öfvermyndighet såsom ett medel att förstora deras icke-tyska arfvedel. Habsburgarne voro kejsare, derför att de voro konungar af Böhmen och Ungern, och de bibehöllo sig i Ungern och Böhmen, emedan de bragte hela kejsardömets makt emot sina medtäflare i dessa konungariken. Deras tyska och icke-tyska intressen måste ömsom underkastas hvarandra, tills både de kongliga kronorna och den kejserliga blefvo antingen genom lag eller lång vana ärftliga inom familjen. Säker för främmande inkräktning, måste lynastien snart stå en dust med inre rörelser, och den styrka i sjelfva förvecklingen af lessa elementer, so: samverkat till dess uppnöjelse; den retade sin tyska befolkning emot sin icke—tyska. Så länge Habsburgarne innehade väldet, nödgades de magyariska och czechiska konungarikena nedsjunka i ett illstånd af fullständigt vasallskap. Germanisnen flöt ofvanpå inom hela monarkien, och less koloniserande och civiliserande egenskaver utöfvade sitt inflytande längs Donaus tränder. Men på grund af den kejserliga ärdighetens gradvisa aftagande och slutliga utslocknande, på grund af det täta utbytet nellan tyska och icke-tyska områden, törndras proportionerna mellan de rivaliserande lementerna, och sedan 1806 har det tyska lomentet befunnit sig i en minoritet, hvilken mappast ersatts genom dess förbindelse med örbundsdagen i Frankfurt. Från 1806 eller 815 blef race-schismen en stor fara för moarkien och bragte denna till branten af unergång år 1848, då kejsardömets hufvudstad ör sin säkerhet endast hade att tacka de serande magyarernas obeslutsamhet eller storinthet, och då statens integritet icke kunde evaras utan skammen af en rysk intervenion. Under närvarande kris är germanismen vapen mot Österrike utitrån och inifrån; ess enda tillflykt är den en gång upproriske dagyaren, hvars uaderstöd måste köpas med ttergister, hvilka skola ställa dynastien i hans åld och för alltid sätta den i kamp mot gerianismen. Det var kejsar Frans Josefs plan och ejsar Napoleons vilja, att Österrike skulle tgå ur den närvarande kampen med oför— — — — — — — 2 — — — —