Göteborgsposten – 23 juli 1866, sida 2

Från Utlandet. Det är ej längre kejsar Napoleon, son beherrskar situationen, det är Bismarck! — så ljuder det allmänna omdömet öfver der närvarande politiska ställningen i Europa; och man är mycket hugad att förklara Frankrike hafva lidit en stor deconfiture, hvilken helt säkert icke skall falla de lättrörliga fransmännen på läppen. Kejsar Napoleon har neml. redan måst uppgifva sitt så stolt uttalade program, hvari äfven förekom satsen, att han ville för Osterrike bibehållandet af hög maktställning i Tyskland-: Han har i stället ingått på och föreslagit Österrike som fredsbasis bl. a. den begäran af Preussen, att Österrike ej mera bör utöfva något inflytande i Tyskland,, en begäran hvars berättigande och hofsamhet kejsar Napoleon erkänt, säger en officiel preussisk tidning. Denna förändring betecknar en undfallenhet, som ej kan annat än förvåna, då det gäller Napoleon III, som dock för den mexicanska frågan kunnat spilla så mycket franskt blod och d:o mynt. Franske kejsarens Moniteur säger äfven, att Napoleon III aldrig tänkt på en beväpnad inblandning i striden mellan Österrike och Preussen. Härtill kan man dock genmäla, att Frankrikes tidigare hållning och språk antydde motsatsen, något som den allmänna meningen icke skall glömma, derför att franska regeringen nu förklarar, att hon aldrig haft annat i sinnet, än att gifva vänskapen råd. Moniteurs förklaring om, att Venetiens afträdande till Frankrike var af den största betydelse, emedan Österrike härigenom ingick på de afkejsar Napoleon i hans program uppställda grund satser; det stolta och befallande språk, som den ossiciösa franska pressen förde mot Italien; Norditaliens utrymmande af de österri kiska trupperna omedelbart efter det kabinettet i Wien lagt sitt öde i Frankrikes händer; illuminationen i Paris till förherrligande af segern öfver segerherren vid Sadowar; de betydande flottrustningarne, som först kontramanderades d. 16 Juli — detta och annat nera låter sig icke utplånas ur minnet genom on förklaring om, att Frankrike endast velat göra som gubben Russell förr: föra stora ord i munnen, men vara liten i handling. Dessutom måste alla klart minnas, hvilken hållning Frankrike i början intog under den närvarande striden. Kejsaren uttalade sig på ett sätt, som om han höll hela Europas öde i sin hand, neddelade ver!den i förväg, på hvilka vilkor freden skulle återupprättas, och förkunnade med sjelfförtroende, att detta krig i alla händelser icke skulle upphöra utan Frankrikes medverkan, medan franska regeringen samtidigt med slaget vid Sadowa förkunnade i -Constitutionnel, att hon skulle ha makt att föreskrifva segraren fredsvilkoren, hvilken utgång kriget in månde få. Den ställning, som Frankrice intager, anses derför med all rätt som stt återtåg, och detta äfven af det skäl, att kejsar Napoleon ej ens fått den tillfredsställelse, som skulle ligga deri, att hans inlandning hastigt fört till fredens återupprätande, om vilkoren också varit aldrig så tarfiga; ty Österrike har ej fallit till föga, emelan dess hopp till Frankrike svikit, utan vill ortsätta kriget på lif och död. Dertill komner, att det stora tillmötesgående, som Frankike visat Preussen, ingalunda blifvit af detta esvaradt, emedan de franska tidningarnes älvilliga erkännande af Preussens förmenta ofsamhet står i den mest skriande motsats Il de officiösa berlinertidningarnes uttalan-f en, hvilka i öfvermodiga ordalag åberopade it