Göteborgsposten – 23 juli 1866, sida 1

lan Sveriges östra och vestra kust; att vid Ludvika beröra Smedjebackens jernväg och der jemte äfven komma i beröring med Strömsholms kanal; att under sin sträckning af 14,7 mil beröra mer än 20 större jernmalmfält, oberäknadt enstaka grufvor och smärre malmfält, ur hvilka alla tillsammans år 1863, mer än en sjerdedel (2,557,000 ctr) af Sveriges hela jernmalmsbrytning uppfordrades, hvarjemte cre af landets mera betydande kopparmalmsfält och tre vigtiga bly-och silfververk äro invid samma tilltänkta jernväg belägna, samt 16 årligen i gång varande tackjernshyttor inom en half mil och ett lika stort antal hyttor och stångjernsverk inom 1 och en halt mil från banan. Naturkrafter, som vattenfallen i jernvägens närhet erbjuda, har beräknats utgöra 5,729 hästkrafter. Ensamt inom de tre Örebro läns bergslager, genom hvilka banan på 7 mil löper, utgjorde metallproduktionen förlidet är af tackjern nära 1,;, af garkoppar es, at bly öfver 43 af hela rikets produktion, hvartill kommer att öfver 50,000 cw af nyssnämnda tackjern inom orten förvandlas till stångjern. Jag tror att dessa siflror tala; månne tillfyllost då en kommande riksdag skall afgöra om Frövi-Falubanan skall blifva en verklighet eller blott en stor tanke? För att nu åskådliggöra de rikedomar som finnas inom den föreslagna banans rayon, har man i det ofvan omförmälda kompartimentet dels utställt silfveroch kopparprof m. m. från Katvelstorp, Guldsmedshyttan och Ljusnarberg, dels en stor samling malmprof trän de rika grufvetälten och dels en stor, ståtlig, med all upptänklig noggrannhet utarbetad karta, som sträcker sig omkring minst trenne väggar. Då jag kom in i detta rum, stod der samme främling, som jag förut omtalat. Han hade med omsorg studerat den lilla broschyren om Frövi-Falubanan, som i flera exemplar var der tillgänglig. — Hvad intryck har denna utställning gjort på er? sporde jag. — Jag blir med hvarje steg jag tager allt mera förvånad öfver Sveriges rikedom. Detta rum antyder ju ett omätligt värde, ett furstedöme i ett konungarike. — Visserligen, invände jag, men Sverige är ett kapitalfattigt land-. — RNå ja, den nu lefvande generationen, svarade han, saknar kanske kapital, och det beklagar jag; men den utgör ju blott en ytterst liten länk i den stora kedjan, som ständigt tillökas, som med hvarje dag, fastän för oss omärkligt, blir starkare, och kanske skola redan edra barn utföra det verk, hvartill edra krafter anses otillräckliga. Nen tillåt nu mig att ledsaga er, yttrade han, Åuppå galleriet, så att jag tår nöjet visa er ett par kollektioner, som högeligen intressera mig, hvilka onekligen hade förtjent en mera i ögonen fallande plats, och af hvilka den ena åtminstone nära anknyter sig till det ämne, som vi nyss behandlat. — Jag följde honom. Vi stannade på den sidan af galleriet, som vetter ä Skeppsbron. Ser ni dessa vackra kartor, sade han. Den största är kartan öfver Sverige, å hvilken edra jernvägar äro uppritade. Jag har lyckats erhålla ett exemplar af den, och den hedrar både frih. Ericson och ert land. Men se dessa 12 kartor, som omgifva den förra. De utgöra en lika trogen som intressant öfverblick af det kapitalfattiga Sveriges — ni kallar det ju så? — jernvägsbyggnadshistoria. Se på den första af 1855 med hvilken tveksamhet ni först började bygga; tveksamheten tortgick; man påstod, antager jag, att Sveriges lokalförhällanden, dess ringa folkmängd, dess klimat o. d. lade oöfvervinnerliga hinder i vägen för detta slag af vägbyggnader. Men betänkligheterna började vika för den större insigten, för åtrån etter det snabba kommunikationsmedlet. Ni började tvista om banornas riktning: stridiga intressen började uppstå, icke längre om jernvägar skulle byggas, utan hvar de skulle dragas fram, lokalintressena började underhandla med hvarandra, de gjorde som monarkerna på kongressen i Wien, de starkaste togo för sig de största styckena; men kan ni säga mig hvarföre hufvudstaden A U——