Göteborgsposten – 23 juli 1866, sida 1

LIF) Öfvers. fr. Norskan. Lifs hjerta klappade vid dessa underrättelser. Herre Gud, om han visste att han var honom så nära; men hon vågade dock icke ännu tala derom så länge Aslag höll så fast emot. Aslag hade nu varit en månads tid hos sin nye husbonde, och höskörden var förbi. Då blef han med ens mörk och allvarsam. Lif såg det, men teg en tid. Slutligen frågade hon honom om han var sjuk. — Nej, det kan jag ej säga, svarade han. Men en dag då han var mörkare än vanligt, sade han omsider — Jag vill ej längre dölja det för dig, Lif, men jag måste åter ut på vandring; jag kan ej längre uthärda i denna brännheta dal. Hon blef något beklämd om hjertat då hon hörde dessa ord, men låtsade ingenting om utan sade blott: — Jag skall ej hindra dig, Aslag; men du kommer väl tillbaka igen till mig och barnet? ) Forts. fr. N:o 167.