Göteborgsposten – 21 juli 1866, sida 1

— —— — — före att väderleken varit för vacker, under det att samtidigt en konsert saknat åhörare derföre att den (väderleken nemligen!)) varit för ful. Huru fatalt! Det blef således ingenting af med Presclosahvarken i Thorsdags eller igår. Ensamheten mig döljer, sjunger visserligen den förtrollande zigenerskan, der hon sitter och filosoferar i månskenet, men vi förtänka dock ingalunda dir. Lindmark att han ej ansåg detta böra tagas alltför mycket efter bokstafven, eller med andra ord framqvädas för — en tom salong. Bättre lycka hade då Fregattkaptenen, d. v. s. första resan, i Fredags 8 dagar sedan, ty i Söndags firade äfven han sin inställelsedag. Detta stycke gifves också på ett sådant sätt, att det väl förtjenar att tagas i betraktande. Hr Strindbergs lugna och godmodiga komik är af ypperlig effekt i den så erbarmligt malplacerade snushandlaren-markisens roll och saller måhända ännu mera i ögonen bredvid det hyper-karrikatyrmessiga spel, hvilket utvecklas af den skådespelerska, som återger den tyranniska gemälens, af författaren redan förut tillräckligt bjertfärglagda karakter. Vi beklaga att dylika gengångarinnor från landsortsdramatikens gyllene tid ännu en gång kommit att spöka på vår scen, och vi beklaga det så mycket mera, som vi sett samma skådespelerska i andra roller utmärka sig för ett godt och naturligt spel. M:ll Statlander ger åt Cadets roll den blandning at gaminens uppsluppna öfvermod och den i sitt inre så ömkeligen upprörde stackars pojkvaskerns beklagansvärda hjelplöshet, som den bör ha, och säger sina saker naturligt, ehuru ibland kanske icke tillräckligt hörbart. Deremot lida samtlige de i stycket uppträdande herrarne (Fromont och Cartahaut undantagna) i en betänklig grad af detta konstiga maner, om hvilket Erik Bögh säger, att det genom flera menskoåldrars ovana vunnit häfd på svenska scenen. En naturlig och sann deklamation, se der en uppgitt, hvilken vid detta sällskap, liksom så många andra, svårligen kan sägas vara löst. Detta hindrar dock icke att, som sagdt, pjesen kan ses med ganska mycket nöje, särdeles som den, hvad uppsättningen beträffar, lemnar föga öfrigt att önska. Bland bipersonerna utmärka sig fördelaktigt fru Fehrnström, den pratsjuka pigan, och hr Lindström, den narraktige högbåtsmannen, och den raska matrosdansen i 2:a akten har som vanligt måst gifvas da capo. I sammanhang härmed kunna vi nämna, att från A. P. Jonasons fotografiska atelier utgått ett särdeles lyckadt porträtt i hel figur (utan retouche) af hr Strindberg som Fregattkaptenen. Samma firma har jemväl bytt om bilder i sitt s. k. skyltskåp vid Södra Hamngatan, hvilket nu helt och hållet upptages af fyra stora och väl utförda porträtter, 2 i bröstbild och 2 i hel figur. Som af annons i stadens tidningar synts, har hr J. F. Andersson satt sig i spetsen för det al oss i en föregående krönika påpekade företaget att förhyra 3:dje klassens jernbanvagnar till den at jernvägsstyrelsen beviljade lägsta afgiften för tur och retur. De personer, som önska medfölja dessa turer, kunna deruti deltaga mot den billiga afgiften af 12 rdr 50 öre person (för barn under 12 år betalas hälften). Afresan är bestämd att ske nästa Onsdag, hvadan anteckningen bör vara gjord senast Måndags afton å hr A:s adresskontor, Köpmansgatan N:o 15. Uppehållet i Stockholm blir 5 å 8 dagar. Fördelarne af en sådan anordning böra vara lätt insedda, då man känner i hvilken ringa beröring arbetarne från skilda verkstäder och fabriker i allmänhet stå med hvarandra här i Göteborg, hvarest arbetareföreningar i egentlig mening aldrig kommit till stånd, och der möjligheten att få ihop 36 personer, det erforderliga antalet, bland vänner och bekanta bör för den enskilde vara svårare att ernå än annorstädes. Det vore derföre önskligt, om företaget rönte den afsedda framgången, då naturligtvis under sommarens lopp flera dylika turer skulle kunna anordnas. Vi beklaga endast, attjernvägsstyrelsen icke aasett sig kunna gå ännu ott steg längre eller derhän att tillåta tredje klassens vagnar få åtfölja äfven snälltågen, hvarigenom en betydlig del at arbetarens — kanske mer än mången annans — dyrbaraste egendom, tiden, kunnat besparats. Då det