Göteborgsposten – 21 juli 1866, sida 1

Bröllopsklockorna ljuda utöfver dalen en Stilla söndagsmorgon, men man ser hvarken vagnar eller hästar, hvarken spelmän eller högtidsklädda giister. Stora hopar nyfikna ha dock samlat sig vid kyrkodörren och hviska tillsammans både om det ena och and ra, medan de på samma gång sända långa blickar in genom kyrkodörren. Derinne viger och vöälsignar presten nu Aslag Braaten, den nye torparen under UHaaland, och Lit Gunnarsdotter Haugen. Ingen visste bestämdt hvarifrån de kommit, men ryktet om hvad som händt för ett par år sedan i granndalen lefde ännu och blef nu likssom på nytt uppfriskadt. Folket stirrade nyfiket efter dessa båda som gingo hand i hand öfver kyrkgolfvet och då psalmen var slut utat landsvägen. Det var ingen bjuden med till gille och det var ingen som helsade dem vilkomna till deras nya hem. Blott småfoglarne sjöngo till dem från grenarne och björkträden strödde sina löf för brudparets fötter. Aslag hade blott på sig en gammal tröja; den nya sålde han för mat, då Lif var sjuk. Men han kände sig dock lätt om hjertat och bekymrade sig hvarken om tröjan eller om de ord han hört folket hviska sinsemellan då han gick för