Göteborgsposten – 20 juli 1866, sida 1

Smedjegatan. Göteborg — äre 2 EEE —A ( — —— can göra af en soldat är att döda honom utan gagn. Det är en oemotståndlig sympati emelan soldaten och Benedek, och många af manskapet vilja heldre bli slagna under den de ilska än segra under den de hata. Och så säga de att det blott är tändnålsgeväret som 3jort allt. Times korrespondent vid preussiska häven gifver följande skildring af dennes marsch genom mellersta Böhmen: Oaktadt ryktena om en trolig fred, fortsättre armåeen sitt stadiga framryckande, och marschen är ledd med samma varsamhet och försigtighet som om fälttåget blott vore i sin början och en ännu obesegrad fiende befunne sig framför en, tärdig att begagna sig af det ringaste misstag. Framryckta poster sändas förut, hvilka omsorgsfullt undersöka vägen för de marscherande kolonnerna. De utsända spejare till spetsen af hvarje kulle, hvilka skarpt afteckna sig mot himlahvalfvet der de stå och spana i rymden. Skarpskyttar röra sig framåt i ojemna linier öfver fälten, hållande jemna steg med trupperna på landsvägen, eller smyga genom säden så aktsamt som om de voro jägare hvilka söka en fågelkull, eller bege sig in i en liten skog, försvinna och synas åter, mycket lika hundar som springa etter ett räfspår. Trupperna på landsvägen marschera framåt så lugnt och ihärdigt som första dagen de inträdde i Sachsen. Infanteristerna med sina byxor uppvikta och med stöfvelskaften otta dragne utanpå dem, gå med gladt mod framåt och tyckas föga känna de tunga gula renslarne af koskinp och tennkärl för kokning, hvilka de bära på sina ryggar. Deras kaskar ha under fälttåget lidit mera än någon annan del af deras drägt; många ha förlorat spetsarne på dem: de ha blifvit bortryckta af en kula eller en granatskärfva i striden vid Sadowa. Några kaskar se ut som om de fallit af under stridens hetta hvarefter de efterföljande leden marschera: öfver dem. Gehängen ha ej fått sin putsning och stöflarna ha förlorat alla spår af svärta men gevärens pipor och bajonettklingorna äre alla glänsande och rena och blänka kalla och gråa emot de mörkblåa uniformerna. Artil lerihästarne äro litet magra och ha temliger utstående refben tillfölje af hårdt arbete och klent foder, men gå raskt framåt och som de synes nästan utan möda. De långa kanonernrulla vägen utefter bakom dem och se ut son blotta leksaker för sex hästar att draga, me då marken är våt tillfölje at fallande regn såsom vid Sadowa, behöfves hela anspannet! styrka för att tå en kanon öfver fältet upp pi en kulle. Dessutom blir man ofta i brist på hästar, ty deras kroppar som äro större äl manskapets äro mera utsatta för att träffas a granater och kulor, och många dödas elle såras svårt, då ett batteri går i elden. Efte Sadowastriden kunde man se hvilka positio ner som på hvardera sidan varit ockuperad af sältbatlerier genom att gifva akt på de stora antal döda hästar som lågo der kano ner och artilleri-vagnar stått. Ofta ligga 2 eller 30 nära intill hvarandra i en linie utet ter batteriets front, och andra haltade omkring dem och försökte aldrig, ehuru de alltjem rörde sig omkring, att gå ifrån sina döda kam kamrater. Äfven de sträcktes emellertid snar till marken, ty sjukbärarne, som sågo efte sårade, satte barmhertigt en karbin bakon örat på hvarje såradt djur och gjorde ett ha stigt slut på dess plågor. Massan af kavalleriet begifver sig söder ut till hufvudhären, hållande vakt öfver des högra flank; men här och der hålla sig nå sgra detachementer inom marschlinien. Dess detachementer bestå af alla slags ryttare medan heta tårar strömmade ned öfver han