Göteborgsposten – 20 juli 1866, sida 1

———— — — bundit klafven alltför fast, för att öket skulle slita sig löst. Men är du icke nöjd med mig nu? Det var blott en som kunde rycka mig lös både från dig och alltsammans, men hon ... Aslag slet upp en buske med roten och slängde bort den; derefter satt han åter stilla som förut. Guros ögon hvilade lurande på honom; men detta sår tordes hon ej röra vid. Man hörde ljudet af flera röster som kommo nedifrån. Det var Nils och Jakob, som nu kommo släpande med en qvinna emellan sig, hvilken hade ett barn på armen. Hon hade frågat efter Aslag Braaten. Denne sprang blixtsnabbt upp och blef stående med öppen mun och stirrade framför sig. Var det en syn? Elden blossade ännu en gång upp och han säg Lif. Ja, det var hon som stod der, blek och nära att segna till jorden af trötthet. Hon såg på honom, yttrade ej ett ord, utan sträckte blott barnet framför sig, liksom för att bedja. Han stod som på glödande kol, men sprang straxt fram, grep hennes hand och tyckte henne till sitt bröst. — Lif, kom hit! stammade han och rösten darrade; de skola ej göra dig det minsta, nej icke ett hår skola de röra på dig! Herre Gud, att du kom! Han tog barnet i sina armar, tryckte det till sitt hjerta, och stirrade och stirrade på de.