Göteborgsposten – 19 juli 1866, sida 1

nan Österrike på nytt kan gripa till offensi ven som en stor militärmakt. Intet kan enellertid uppväga dess armås underlägsennet i vapen. Öfficerare, soldater, civila, alla tala med truktan om tändnålsgeväret. Dess tyngd, dess starka bakslag, sannolikheten för att ammuniuonen skall tryta, äro blott historier, som lillhora forsluna uder. Antingen det nu är med rätt eller orätt, har det uträttat hvad det skulle, och österrikarne skulle med glädje vilja byta vapen med sina besegrare. I det stora slaget var artillortelden på österrikarnes sida tillräcklig för att vålla fienden stor förlust, ja tillochmed för att till en början gifva dem fördelen; men då man kom till nära sammanstötning hade bakladdn ngageviiret öfvervigten öfver mod, styrka och ev hårdnackadt asthällande vid gamla principer för krigsförandet. Om något har blifvit afgjordt genom detta fälttåg, så är det att bajonetten icke längre har sitt gamla värde vid sedvanliga operationer. Ännu en princip är så vidt jag känner afgjord, nemligen att man bör söka betäckning öfverallt hvar det låter sig göra. Några spadtag jord, som äro uppkastade framtör en linie af soldater, några tällda träd, hvilkas grenar äro till hälften afskurna och vända emot fienden, kunna göra en ställning nästan ointaglig, då den försvaras at en väl utrustad trupp, ungefär lika stor som angriparens. Det är helt visst ingen skam att grätva, men ett infanteri är böjdt att betrakta det nästan som ett nedsättande, liksom om den fredlige landtmannens vapen skulle smutsa en soldats händer. Den som icke vill arbeta, skall icke heller ita, kan nu lämpligen förändras till: Den soldat, som icke vill gräfva, skall icke heller lefva!