Göteborgsposten – 18 juli 1866, sida 1

Det var en strid för hela lifvet du nu kämpade, Gunnar. Minnes du dessa långa mörka nitter, då du låg och vältrade dig på halmen utan att kunna sa en blund i dina ögon, men i hvarje ögonblick sprang förskräckt upp emedan du tyckte dig sc ett par flammande son som med ett hatfullt uttryck stirrade på dig i mörkret? Minnes du huru du skältde som ett asplöf al rädsla, huru du suckade, gret och stog i golfvet, men hvarken kunde finna ro eller hvila? Dertill fick du bref från hemmet att din hustru fallit i en sjukdom och dött, men att det lefde en liten dotter efter henne. Och du hade ej fått hennes tillgift, och du kunde ej resa hem för att ännu en gung se det bleka ansigtet eller trycka din förstfödda till ditt hjerta. Månne någon kunde känna igen dig der du nu sitter, blek, mager och med ögonen röda af nattvak? Du talar till ingen och det är heller ingen som kan trösta dig; men du viinde dig dock till Gud och hos honom fick du tröst och styrka. Så kom tron bade pa himmel och helvete, och du satt : bibeln och blott läste och kälfvande framiste, medan kammterna Sofvo rundtomkring dig. Minns du den iälavanda hvari du befann dig och de brinnande böner du uppsände, då du ofta kastade dig på knä på britsen och bad om förlåtelse