Göteborgsposten – 18 juli 1866, sida 1

O oo BIS JIA är 1 HUBULATeM —— —— ä q——— cke aflägset. Han har blifvit tadlad för det lan icke tillräckligt begagnade sitt artilleri, nen han hade skäl att hålla detta oförsvagadt. Jag tror att i det ögonblick olyckan egde rum, ämnade han framskjuta sin center och order i detta afseende hade äfven blifvit gifna. Man gjorde en ansträngning för att bryta fiendens linie (Napoleons savoritrörelse) och med m venstra flygeln alltjemt skulle hålla preussarnes högra i schack eller tillochmed drifva den tillbaka, ämnade han krossa fiendens veustra flygel med sitt reservartilleri och kavalleriet. Men han fann plötsligt sin egen linie genomträngd der han minst väntade det, på dess starkaste naturliga punkt. Huru detta kan hafva tillåtits är omöjligt för den som studerar detta fältslag att fatta. Framryckandet af fjerde och andra kåren är begripligt nog, men om det är sannt att Klum, nyckeln till positionen, var lemnadt obesatt eller endast besatt af några få man, så har utan tvifvel någon begått ett stort fel. Afven i det sista ögonblicket fanns det dock hopp, och venstra flygelns samt centerns avancerande linier behöfde icke ens att ha blifvit uppehållna, ty en del af reserven, som var nära, borde ha återslagit Klum. Men här begick man det största telet. Då österrikiske soldaten avancerar på öppna fältet är hans mod så orubbligt och hans framträngande så beslutsamt att fienden knappt vågar stå emot honom. Vid mer än ett tillfälle kunde vi se preussarne fly för att undvika dessa gråklädda strängt blickande bataljoners bajonetter eller rättare sagdt gevärskolfvar. Bajonettstriden är icke preussarnes starka sida, men ställ dem bakom en bank eller i en by och låt dem lägga sig raklånga på marken med en liten kulle eller en fläck beväxt med högt gräs framför dem, och med kolfvarne på sina älskade refflor vid deras kind, och hvem kan förmå dem att röra sig: Den hastiga elden kommer dessutom fienden att tro det man är flera gånger talrikare än man verkligen är. Några få skärmytslare förstoras till en bataljon, ett regemente till en armåkår, den paniska förskräckelsen sprider sig, den post hvilken kanhända några få beslutsamma män skulle kunnat taga, för att sedan deritrån vända sig emot den anryckande fienden, blir icke tagen och dagen är förlorad. Så gick det äfven vid Sadowa. Dagen var förlorad, ty den österrikiska hären stod i en vinkel, och då fienden en gång brutit högra flanken, betann han sig äfven i ryggen på centern. Armöen måste retirera utför dalen, passerande dessa förfärliga preussiska kanoner som stodo der österrikarnes egna nyss stått. Artilleriet på deras venstra flygel, hvilket vände sig emot preussarnes nyss anlända batterier bidrog blott att öka förvirringen. Från dalgången var det omöjligt för österrikarne att finna det de granater som flögo öfver deras hutvuden och kreverade i närheten icke voro ämnade åt de retirerande trupperna. Fienden trängde på dem i ryggen, Elben låg öfversvämmad framför dem; nedskjuten, nedstucken eller drunknande förlorade den stora nordarmeen sitt hopp, sin ordning och sin styrka på en kort sommareftermiddag. Och för huru mycket af detta var Benedek ansvarig? Hans erfarenhet i krig har, liksom största delens af österrikiska armåen, vunnits på Lombardiets slätter, der det finnes få naturliga försvarspositioner, hvarest fienden blott kan se föga at hvad som tilldrager sig, och der det okufliga modet har den största utsigten att vinna slaget. Han har kanske icke fullt uppskattat vigten af starka positioner, ehuru platsen för första uppställningen af armeen var väl vald hvad sjelfva marken beträffade. Preussarne vågade ej angripa hela hans armå derstädes, men då de tunno att en Eh KR KB 88 TT TTT Rn;