Göteborgsposten – 18 juli 1866, sida 1

armekår, den första, var för aflägsen för att kunna få undsättning, kastade de sig öfver den, drefvo den tillbaka och kringgingo derigenom hans flank. Det var väl för hans arm6 att nederlaget icke skedde på den linie der han först stod, ty vägarne som ledde derifrån voro så få och trånga, att ett nederlag der skulle varit tillintetgörelse. I likhet med hela nationen hvarken upp skattade han preussarnes förbättrade tak tik, ej heller deras vapens förökade styrka; han öfverskattade sin armöås duglighet och ledde den blott till olycka. Det svärd han stödde sig på har icke blott brustit, utan äfven genomträngt den hand, som höll det. Armåen har funnit sin öfverman, och ehuru den skulle kunna antaga en defensiv position i Mähren tills förstärkningar fran Italien sätta den i stånd att åter gå emot fienden, skall den dock föga uträtta tills den erhåller bättre reslelgevär. Det är ej min uppgift att spekulera öfver politiska kombinationer. Säkert är emellertid att Österrike icke skall vara en makt at första rangen förrän det af tolket lyckats erhålla nog penningar för att köpa kammarladdningsgevär. Det finnes tullt upp med gevärmanufakturer i Licge och Birmingham, som äro hungriga efter order, men jag tviflar på att nationen och dess herrskare ännu uppfatta att orsaken till nederlaget ligger i deras underlägsna gevär. En sak bör dock icke förglömmas. Hvad tolk beträffar, kan Österrike lätt ersätta dem, som det förlorat. Preussarne kan det icke. Det förra landets armå kan således blitva dagligen starkare, det senares svagare.