Göteborgsposten – 18 juli 1866, sida 1

Branden i Drammen. Rörande denna förskräckliga olycka, som nära nog ödelagt ett helt idogt samhälle och som här på platsen väckt allmänt deltagande, inhemtas nu nedanstående närmare detaljer: I det hus, säger ett ögonvittne, hvarest elden bröt ut, var man sysselsatt med strykning. En mängd tillstötande olyckliga omständigheter gjorde att elden fick tillfälle att anställa en så förfärlig ödeläggelse. Sprutmanskap och folk voro till en del utmattade genom arbetet under den föregående agens brand; denna hade äfven förorsakat att redskapen voro i mindre godt stånd och den torra och varma väderleken hade gjort trähusen mer än vanligt lättantändliga, men hufvudorsaken var dock att el len uppkom i ena ändan af den öfver en fjerdingsväg långa och smala Stadsgatan och att en särdeles häftig blåst oupphörligt dref lågorna ölver till den ännu oantända stadsdelen samt mycket ofta förde eldgnistorna genom. luften långt nedanför brandstället, hvarest de antände nya punkter ända tills det fanns så godt som ingenting att förtära. Da kyrktornet fattade eld, fick vinden en desto farligare makt öfver eidregnet till följe af tornets höjd. Det berättas att flera personer lära saknas. Då några personer på en timmerflotte sökte rädda sin lösegendom dref flotten ner mot eldhafvet och i förskräckelsen säges en af de bergande ha sprungit i vattnet och omkommit. Man har dock ännu icke påträffat något lik och ej heller kan man med bestämdhet namngifva någon som omkommit. I arrestlokalen på rådhuset satt en enda lösdrifvare häktad, som då elden hotade rådhuset måste släppas lös och som säges ha begagnat sin fritid till att med stor ifver och uthållighet frädda större och mindre qvantiteter af spirituosa. Af Drammens bro voro ett eller två af de närmast Bragernes liggande brokaren nedbrända ända till vattenytan och förbindelsen mellan de båda stadsdelarne skall icke så lätt och på en gång kunna återställas; den underhalles också tillsvidare medelst båtar och färjor. En vandring från denna punkt genom den nerbrända fbrleden erbjöd ett bedröfligt skå despel. Midtför bron, der de svartbrända telegrafträdarne hängde ned i sorgliga festoner, stodo i sina krukor tvenne exemplar af Calla ethiopica liksom väntande på att bli satta öfver elfven. Längre upp stod ett piano mellan ruinerna. Af kyrkan qvarstår endast ett lågt, fyrkantigt torn; i dess närhet lågo en bop långa ihopklämda orgelpipor, öfre delen af en tung massiv messingsljuskrona m. m.; mellan den skog af hemska gråhvita pelare, mellan hvilka rökmolnen böljade, flammade lågorna då och då upp ur — —— —