Göteborgsposten – 18 juli 1866, sida 1

och frid. Det föddes tankar under sädane mätter, och efter stormen blef det vindstilla. Da Gunnar ater kom på fri fot, var han en mörk och sträng men också viljestark man. Han skydde verlden och allt hvad dertill hörde och blott genom läsning och bön ville han försona sin synd och böta för sin ungdoms brott och villfarelse. Han fruktade sin Gud, men det var mera trälens än det fria barnets fruktan. Han gick med lutadt hufvud liksom hade han varit rädd att se någon in i ögonen; blicken aldrig ett Å var Strung och mörk, och man sa; leende på hans ansigte eller hörde ett skimt från hans läppar. Det fanns ingen som skulle kunnat tro, att han blott var 28 ar gammal. En morgon hade nagon sett denne man sitta på kyrkogården. Der satt han i flera timmar och da han reste sig upp sade han nagot för sig sjelf och torkade sig i ögonen. Frampå dagen hörde man att Gunnar kommit tillbaka, och då måtte det väl vara han som synts vid grafven; ehuru man icke igenkiint honom. Folket berättade att han varit uppe på gården, der hans dotter blifvit uppfostrad och att det varit ett underligt möte som der egt rum. Nästan hela dagen hade han sutit med barnet pi itt knä och strukit det öfver haret. Manga ord talades icke dem emellan, ty hvar gång nan ville börja, började han gråta, och så ma