Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 1

Han sprang upp och skyndade i viig en ljungeld. Lif satt ännu ute på trappan med ansigtet doldt i häinderna. Da hörde hon ett larm i stugan. Dörren smälldes igen och straxt derefter hördes raska steg från andra sidan utanför huset. Det var Aslag. Han var klädd i summa paltor, som han den första aftonen haft vu sig, då han kom till Haugen, och han bar käppen med knytet på axeln. Då han såg Lif stannade han plötsligt och olet liksom förskräckt; men han fattade sig snart och sprang fram till henne. — Hejsan, flicka! nu blir det lustighet på zrlon — och hans stämma både log och grit va en gång. — Din far har hanat mitt namn, ja han nar tillochmed slagit mig, Lif; men jag vill icke tala det, ser du. — Jag skall nog komma tillbaka, fortfor han, i det han knöt näfven och stampade i stentrappan, och då skall jag sjunga en visa för honom, som han icke så lätt skall ömma. Han ville skynda bort på honom med sina trofasta, allvarliga ögon. — ASslag, AsSlå att du kunde bedraga mig på detta sätt! hviskade hon, men rösten var nästan klanglös. som men Lif stirrade skande, men dock