Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 1

2——— lig menniskohop, dammig, blodig och med såriga fötter, hvilken trängde sig igenom gatorna och böljade omkring ibland artilleriträner, bagage, trossvagnar och fordon af alla slag. Benedek och resten af hans stab anlände nu trån Ilolice. Efter en kort stund fingo vi order att åter marschera framåt. Klockan var då 2, och hvad som var qvar at österrikiska armåen passerade genom Iohenmauth, eller betann sig några mil norr och söder derom. Folk af olika regementen marscherade bredvid hvarandra utan ordning, kanoner af olika kaliber kördes bredvid hvarandra och kavalleri, infanteri och artilleri voro i en ofantlig mosaik blandade om hvarandra utefter vägen på ett alstånd af mer än nio mil mot Leitomischl. Mera ordning inträdde dock under dagens lopp. Soldaterna började småningom att så underrättelser om sina bataljoner, genom alt trån armekårerna leta sig till sina divisioner, från divisionerna till brigaden och regementen, och då vi intågade i Leitomischl syntes inflytandet at disciplinen åter göra sig gillande, ehuru densamma i en viss mening aldrig upphört, och intet exempel på plundring eller valdsamhet på vägen, i byar eller städer blifvit antördt. Jag såg de tattiga kroatsoldaterna af bondflickorna köpa körsbär, bröd, ost eller hvad eljest de medförde för att sälja, och räkna upp kopparslantar eller papperspengar ur sina magra börser, liksom hade de gjort sina uppköp i sjelfva Wien. Leitomitschl, dit vi på aftopen anlände, var naturligtvis alldeles öfverbesolkadt. Post fanns der icke, telegrafon var stängd och alla medel att sända underrättelser voro oss betagna. Vi beslutade att försöka komma till Zwittau, den närmaste jernvägsstationen, hvarifrån vi hörde att bantäg gingo; men det var oss ej möjligt att erhålla tillstånd dertill, och desstörutan skulle det, synnerligast nattetid, ej ha tjenat något till att bege sig ut. Följande morgon voro vi tidigt uppe, och ännu var det samma syn — soldater, ryttarehästar och kanoner i en väldig ström dragande sig söderut. Ett kejserligt ekipage stod utanför dörren till ett aus, och då jag såg närmare ofter märkte jag grefve Mensdorff de Pouilly gå fram och tillbaka med uppsynen af en man, som är tankfull och bekymrad. Ian var klädd i generalsuniform, och då de soldater, som kände honom, saluterade, stannade han och gjorde dem frågor, lättade deras bekymmer genom någon obetydlig gåfva och tortsatte sin dystra promenad. Det berättades att han kommit hit för att göra sig underrättad om orsakerna till olyckan; i alla händelser kunde han dömma för sig sjelf angående armeens tillstånd. Rykten gingo om att Benedek resignerat. Mot honom finnes det blott en känsla — i hans olycka äro hans ossicerares tillgifvenhet och soldaternas kärlek om möjligt ännu större än förut. Det var nära middag innan jag fick pass till Zwittau, och utefter hela vägen, 10 å 12 mil, sågos spridda massor at den stora hären, som krossats framför Josephstadt. Folket kommer hastigt under sina fanor, och landet är på hela mils afstånd från vägen uppfyldt at soldater. De kunna ses komma ned från kullarne, genom sädesfält och nedför gängstigar med sina vapen glänsande i solskenet och i grupper af nhlaner, dragoner, infanterister och artillerister, hvar och en med sin historia om räddning och ätventyr.