Göteborgsposten – 17 juli 1866, sida 1

begifva sig mot IIohenmauth. Osterrikarne nödgades ötv ergå strömmarne på pontonbroarne, på hvilka ryttare, intanterister, kanoner och tross hvimla huller om buller, ofta under ett förfärligt, skoningslöst regn at kulor och! skrot från kanoner och gevär. Fasansfulla berättelser om denna nattens förskräckliga tilldragelser komma tram — huru pontoner, lastade med hundraden, drogos ned för floden och stjelpte med sina skriande hjelplösa laddningar, som nedtyngdes at tjocka rockar, vapen och patronkok och sjönko likt stenar, för att bilda en gata al döda på bottnen at den glupska strömmen; buru artilleri och kavalleri rusade ned uppå och genom det stridande infanteriet, klämde dess regementen in på de smala vägarne och trängde dem ned i det obarmhertiga vattuet; huru män, som förskräckta vadade genom vattnet, sjönko plötsligt ned i förrädiska hålor eller rycktes bort under fåsänga försök att simma ötver, för att komma i säkerhet. Holice, som vi skulle igenom, för att komma till Pardubitz, var fullproppad at förskräckta innevånare, bönder, vagnar, soldater, som med ängsliga blickar skådade mot Königgrätz och betraktade de lagor som från de brinnande byarne upplyste himlen och de hastiga blixtarne lran kanonerna trängande igenom aftonens mörknande skuggor. Stralarne af den aedgående solen bröto igenom molnen och genomträngde dessa törhängen at purpur och guld, liksom itriga att kasta en blick ötver scenen, kom: o de eldar att blekna, hvilka uttrangde ur de hungriga kanonernas gap, och törgyllde KRöniggrätes torn och staplar med all sin herrlighet. Hvilken syn! Huru många tusenden funnos der icke, som betraktade denna sommarsolnedgång tör sista gången och slutade sin dödskamp i dunklet at en grym natt, hvilken dock var barmhertig nog att breda sin mantel öfver deras lidanden! För oss som flydde voro dessa syner besparade. Det är segrarens sorgliga företräde att stå bland de sårade och de döda. Var det medlidande som höll tillbaka för jarens hand? Eller hade han vunnit sitt fält så dyrt, att han icke ville följa etter eller kunde förvandla en reträtt till ett kaos af blodsutgjutelse? Ett obetydligt framåtryckande skulle ha alldeles tillintetgjort den österrikiska hären. Först då vår division kl. 3,30 f. m. följande morgon hann fram till Hohenmauth upphörde alla farhågor för ett hastigt förföljande, och ehuru det vid denna tid fanns kanoner i hundradetal, kavalleri i tusental och infanteri i tiotusental på vägen, tror jag knappt, att vi skulle kunnat ställa en fruktansvärd front emot en företagsam fiende. I Hohenmauth hade jag ett sorgligt möte med några af mina bekanta bland staben. De anlände en och en med uttröttade hästar och böjda hufvuden samt suto tysta vid bordet i det låga, dystra och smutsiga värdshusrummet. Då och då bröt en eller annan tystnaden med ett utrop af smärta eller sorg, och då någon ny person inträdde ökande listan öfver förlorade slagna eller sårade vänner, gaf sig den nya sorgen luft i lågt mummel. Men officerarne buro sitt nederlag likt gentlomen och soldater. De sörjde ötver förlusten af sitt folk, af sina vänner, men ej öfver sig sjelfva. Qvartermästaren kom ut ibland oss, och en liten bit tryckt pergament berättigade mig att söka tak öfver hufvudet i Cirlo, n:o 18 vid torget. Jag fann der ett rum att hvila i och en bädd att ligga ned på. Aldrig var hvilan mera välkommen. Jag väcktes af samma ljud som morgonen förut och trodde, att det ånyo var regnet som förorsakade det; men solen sken genom fönstren, och då jag tittade ut, såg jag att ljudet kom trån en ofant