Göteborgsposten – 13 juli 1866, sida 2

vudet på Aslag, slängde den bort öfver golfvet och fattade ynglingen i bröstet samt höll honom ut fran sig. — Skam få I allesammans, som viljen fira ett bröllop med dans och oväsen! Men det är väl denne svarte fagel som varit ute och sjungit! Han skakade Aslag så att tänderna skallrade. Aslag värjde ifran sig så godt han kunde, men da han sag Gunnar lyfta handen till slag, lade han munnen till hans öra och ropade: — Kom ihäg Aslag Braaten, Gunnar! Denne raglade tillbaka, blef krithvit i ansigtet, och det svartnade för hans ögon. Aslag grep emellertid sin mössa och sprang nt. Folket samlade sig kring Gunnar. — Se till att du icke faller nu, du storskrytare! ropade några. pu borde tänka på din dotter nu, ljöd det isynnerhet från qvinnorna. — Du var icke fullt så stolt, då du bar bojorna kring foten, hördes det fran ett annat hall. Gunnar stirrade omkring sig, men såg blott vreda ansigten; han sökte efter dörren, men ögonen voro fördunklade. Slutligen kände han den friska luften släkta omkring pannan, och allt längre och längre bort ljudade ropen: — Akta dig att du icke ramlar öfver ända nu, helige Gunnar! (Forts.)